”En major utan ansikte?”

Den börjar mellan raden av magnoliaträd och välputsade blomrabatter i Augusta, fortsätter sen till någon av världens längsta och tuffast uppsatta banor på valfri plats i USA och därefter vidare, tvärs över Atlanten till en råhuggen linksbana med frustande vind och magert matade gräsytor.

Men var tar egentligen majorsäsongen vägen sen?

Det enkla svaret är till nån hyfsat anrik country club i östra USA.

Sanningen är dock att PGA Championship lever ett eget liv i skuggan av övriga tre majors. Definitivt så om man härstammar från Europa, men du hör inte heller särskilt många jänkare som ärligt svarar ”PGA Championship” på frågan om vilken major de allra helst vinner.

Av de fyra mästerskap som idag räknas som majors är PGA Championship inte yngst och lika mycket deg delas ut som i de övriga tre. Ändå blir den anonym bredvid sina syskon – sannolikt för att den inte särskiljer sig på samma tydliga vis.

Även om The Masters är den yngsta majorn, grundad 1934, så ger spelplatsen Augusta National – med dess praktfulla, blomstrande bana, alldeles speciella, konservativa attityd och det faktum att mästerskapet återvänder dit varje år – en förtrollande inramning åt mästerskapet.

US Open är visserligen inte ens det näst äldsta öppna mästerskapet efter The Open – både australiensiska, franska och sydafrikanska öppna är äldre – men det säger sig självt att det öppna mästerskapet i det land som är hem till flest beigt pikéklädda golfare och golfbanor i världen kommer ha tung status. Dessutom har arrangören USGA jobbat hårt för att ge sitt mästerskap en tydlig prägel som den tuffaste prövningen en professionell golfspelare kan ställas inför.

För The Open Championship är förklaringarna lika självklara som överflödiga. Det handlar om golfens enskilt äldsta mästerskap som än idag avgörs på banor som, mer eller mindre, formgivits av naturen genom århundraden och där väder och vind mer än i någon annan tävling dikterar spelets förutsättningar. Punkt.

Sen har vi PGA Championship – ett mästerskap som föddes innanför pannbenet på entreprenören Rodman Wannamaker för 95 år sen. Fram till 1958 var det en matchspelstävling, men kommersiella skäl i samband med golfens intåg i teverutan tvingade tävlingen att övergå till slagspel.

Det finns egentligen ingen gemensam nämnare hos de banor som genom åren arrangerat tävlingen och ännu mindre så nu – eller vad sägs om att tävlingen bockar av Kiawah Island, Oak Hill, Valhalla och Whistling Straits kommande fyra år.

Eftersom den avgörs i augusti är vädret allt som oftast duktigt varmt – men det är å andra sidan inget särskilt starkt kännetecken för en golfmajor.

Är PGA Championship en major utan ansikte? En major i identitetskris?

Tja, kanske – men det finns absolut anledningar varför det inte behöver vara så.

PGA Championship kallas ”Glory’s last shot” eftersom det är årets sista major. Och fine, det är visserligen roligare att plocka fram klubborna ur garderoben, lyfta ner båten i vattnet och öppna sommarstugan än att ställa in, lyfta upp och stänga desamma. Men det går inte att komma ifrån att den som vinner på söndag kommer vara den senaste majorsegraren i nästan åtta månader framöver och att det här verkligen är sista chansen att göra en dålig, medelmåttig eller bra säsong till en fantastisk.

Dessutom, om det någonsin ska vinnas en modern ”grand slam” är det i PGA Championship den historiska putten kommer sänkas.

Lägg därtill att PGA Championship är den svåraste majorn av alla att vinna eftersom startfältet är golfvärldens starkaste.

Det här må visserligen vara den amerikanska föreningen för professionella golfares – The PGA of America – egna tävling och med i fältet varje år finns tjugo shoppapros som aldrig släppt proffsdrömmen och har fler egna träningstimmar än lektionstimmar i sina årsbokslut.

Men sen inbjudningskriterierna till PGA Championship gjordes om 1994 kan ingen annan golftävling skryta med lika många spelare bland de hundra bästa på världsrankingen.

I årets upplaga peggar 98 av de 100 bästa spelarna i världen upp på Atlanta Athletic Club – saknas gör bara skadade Tim Clark och Nicolas Colsaerts. Motsvarande siffra i övriga majors i år är: 70 (US Open), 74 (The Masters) och 84 (The Open).

Även om få, eller ingen, spelare svarar att de allra helst vinner PGA Championship lovar jag att samtliga sex svenskar i fältet skulle ge sitt vänstra lillfinger, eller åtminstone all den svett, det blod och de tårar som krävs, för att skriva in sig i historieböckerna på söndag.

Skulle nån av dem lyckas kommer de, förutom stoltheten som följer med att ha besegrat golfens absolut starkaste startfält, få göra plats i prisskåpet för majorvärldens klart största pokal – över en halvmeter hög och tolv kilo tung.

The Wannamaker Trophy.