2000-talets första decennium var en fantastisk period för Sverige i LPGA Championship. Mellan 2003 och 2005 tog Annika Sörenstam tre titlar i mästerskapet. Och det starka 00-talet kröntes till slut av Anna Nordqvists osannolika seger 2009 – i hennes amerikanska majordebut.
Det var också den sista upplagan som spelades på Bulle Rock i Maryland. Pete Dyes kluriga greenområden och bunkersättning samt det mer öppna landskapets strategiskt utmanande spellinjer byttes sedan mot inramande trädkorridorer och ett Locust Hill som kan bita ifrån rejält med sin ruff.
Det är en annorlunda tävling idag. Men tiden har inte heller stått stilla för Anna Nordqvist. På torsdag är det en mer utvecklad och komplett spelare som peggar upp i Rochester.
– Idag är jag mer den golfare jag vill vara. Det största är att min lägstanivå är så betydligt bättre. 2009 hade jag fyra topptio-placeringar, där två visserligen var segrar. Förra året hade jag tolv topptio-placeringar. Även fast spelet inte känns hundra så kan jag nu vara med uppe i toppen och fightas.
Hennes egen bild av utvecklingen verfieras genom den sista tidens resultat. Av de fem senaste tävlingarna har Nordqvist lämnat tre av dem med en topptio-placering i statistiken.Det är dock ingen lycklig slump. Vinterns arbete med nygamle coachen Patrik Jonsson har handlat mycket om att kroppen ska driva på svingen tydligare, samt också jobba mer på verktygen som hjälper henne att äga rörelsen mer och kunna korrigera svingen på egen hand. Hon söker inte mer längd från tee, utan har istället främst strävat efter att stärka kontrollen i järnspelet.
– Ja, min styrka är att göra birdies genom järnslagen, och träffa mycket greener. Det känns som att det är en väldigt bra trygghet att ha.
Anna har som bäst slutat 25:a i LPGA Championship efter att tävlingen flyttats till Locust Hill. Hennes spelplan för veckan formas till stor del med ruffen i åtanke. Drivern kommer inte alltid att bli förstavalet från tee för Nordqvist. Ett längre inspel är enligt henne ett billigt pris för att slippa slå wedge kort om greenen ut från ruffen.
– Ruffen är tjockare denna vecka än under ett US Open. Och det blir lite mer extremt här eftersom fairways är tuffare med många träd runtom. US Open-banorna spelas visserligen längre, men med ruffen spelas den här väldigt tuff.
2009 hittade Anna Nordqvist det där sista som behövdes för att nå hela vägen vid två tillfällen. 2013 är möjligheterna fler, även om den där slutliga skjutsen över linjen ännu inte kommit. Något hon fått tillfälle att fundera över när omvärlden med jämna mellanrum efterlyser ett svar.
– För att vinna behöver mycket klaffa. Många veckor är det alltid några tjejer som får extremt mycket utväxling. 2009 hade jag två tävlingar där jag vann, vilket var otroligt bra. Men sedan kommer det tillbaka till varför jag inte vunnit nu. Och jag önskar själv att jag hade ett bättre svar på det.
