Dye Hard på Blackwolf

Innanför entrén i det stora timrade klubbhuset så hänger en tavla som berättar historien om Blackwolf Run och om hur det en gång i tiden utkämpades flera slag här mellan olika indianstammar från Kanada och norra Michigan. Hövdingen Black Wolf ledde Winnebagoes styrkor i striderna.
Nu är det 156 golfare som ska fajtas på fältet.

Blackwolf Run består av två 18-hålare, Meadow Valleys Course och River Course, som båda har designats av Pete Dye. När US Open nu spelas på anläggningen har arrangörerna tagit det bästa av de två banorna och komponerat en mästerskapsslinga.
Hål 1-4 samt 14-18 har hämtats från River Course.
Hål 10-18 är Meadow Valleys.
Banan mäter 6 358 meter och har par 72.
När US Open avgjordes här för 14 år sedan var längden 5 863 meter och par 71.
Se Ri Pak vann då efter 18 håls särspel och ytterligare två håls sudden death.
– Jag minns att banan var sååå svår då och nu är den dessutom 495 meter längre. På varje hål måste du verkligen planera ditt nästa slag.

Hål 7 kallas för Rolling Thunder. 1998 var det här ett par 4 på 379 meter. I år är det ett par 5 på 539 meter.
– Det är en bra förändring eftersom det förr var den längsta par 4:an som alltid spelades in i vinden och jag minns att alla spelare hade problem där. Trots att det nu är ett par 5 så är det fortfarande ganska långt, säger Se Ri Pak.

Ingen av de fyra svenskorna i startfältet hade inför veckan tidigare besökt Blackwolf Run men kvartetten har lirat inspelsvarv här sedan i måndags morse.
På onsdagen gick Anna Nordqvist ut klockan 08.17.
– Jag gillar banan. Det är ganska öppet från tee och det är inte direkt så att ruffen kommer in i spel på något av hålen. Greenerna är ganska stora men rätt så undulerade. Det finns några par 4:or som är 400, 410 meter och där båda kan spelas in i vinden. Som tolvan till exempel.

Sophie Gustafson gick ut först tre minuter efter klockan ett på eftermiddagen.
– För att vara en US Open-bana så är Blackwolf Run ganska generös men om de får den så hård som de hoppas på så kommer det att bli tufft ändå.

En halvtimme senare, när temperaturen hade stigit till 39 grader i Wisconsin, var det dags för Maria Hjorth och Caroline Hedwall att gå ut i hettan.
Hjorth & Hedwall genomförde genrepet tillsammans och startade ronden från tians tee.
– Det är långa och tuffa par 3-hål. US Open-banor är alltid tuffa och en stor utmaning, som vanligt gäller det att spela väldigt smart och se till att hålla sig på fairway som här faktiskt är förhållandevis breda. Greenerna är dock väldigt luriga, undulerade och stora. Det är där svårigheterna finns. Du kan komma på väldigt annorlunda platser och ha svåra puttar, säger Mimmi om greenerna som kommer upp mot 12 på stimpen under turneringen.

Caroline Hedwall:
– Det här är mitt första US Open och jag hade förväntat mig lite tajtare fairways och tjockare ruff men banan är jäkligt lång i stället. Trean är extremt lång, banans längsta par 4:a. Där slog jag en halvtaskig drive och en spoon men var ändå långt ifrån green. Det är en ravin till vänster och inte helt lätt till höger heller.

Samtliga hål på Blackwolf Run har fått ett specifikt namn.
Det 13:e, som präglas av en stor damm längs hela högersidan från tee till green, heter Svansjön.
Det 16:e, som med 550 meter är det näst längsta i US Open-historien, heter Unter den Linden efter Berlins breda paradgata
Och avslutningshålet?
Dye Hard.