Säga vad man vill om Dustin Johnson. Men hans namn pressas absolut fram om du väcker mig tre på natten och tvingar fram fem spelare som kommer att slåss om det här på söndag.
Sedan 2010 har han varit bland de 20 främsta i samtliga The Open, utom ett. Och 2011 var han en av gubbarna som flåsade Darren Clarke i nacken på Royal St Georges. Där blev det till slut en snöplig tredjeplats efter att Dustin kört i diket med en smärtsamt vinglig järntvåa på söndagens 14:e hål.
Nåja.
Inne vid presstältets intervjurum slog det inte direkt gnistor om Dustin under måndagens snack.
Vi bjöds på det obligatoriskt sövande jag-gillar-att-vara-här-på-denna-historiska-plats samt ett antal fiskande frågor om svärfar Gretzky från frustrerat amerikanskt håll.
Det luddigt duckande svaret om varför han nobbade prisceremonin på Chambers Bay förtjänar dock ett omnämnande.
”Jag visste inte… Men det var dags att dra därifrån. Jag hade fått nog. Jag var redo att åka”.
Aha. Tack för klargörandet. Nu fattar vi äntligen.
Dustin var lite mer upbeat när det snackades The Old Course.
– Jag tycker att förhållandena är riktigt bra. Banan är inte för mjuk. Det är inte så att bollarna stannar där de landar, utan studsar på ganska bra.
Världsfyran hade för övrigt en bra helg innan han kom hit. Alltså en riktigt skön helg. På Irland. Och med grabbarna. Alltså GRABBARNA. Inte Dr Phil. Inte Paulina och svärfar Wayne.
– Vi var över och spelade på Portmarnock och Royal Dublin. Jag kommer över dit varje år innan The Open. Det var en skön helg där jag hängde lite med grabbarna och spelade lite golf.
