Den galna söndagen

Man kan ju säga så här:
Charl Schwartzel vann Masters på Augusta.

Gäsp.

Bland alla de sköna profiler, som fanns där uppe på den läckraste av ledartavlor var en anonym och modest sydafrikan, som gillar att köra traktor och vars namn knappt går att stava till, allt vi kunde få.

Man kan också säga så här:
Handflatorna är svettiga, munnen är torr och huvudet snurrar fortfarande efter all den dramatik vi har fått uppleva de senaste timmarna. I ett presscenter som ännu kokar och vibrerar börjar nu händelserna omsättas till ord, ljud, bilder och alla talar de om samma sak.

Det här var den galnaste av alla galna golfsöndagar och något som vi kommer att minnas så länge vi lever; en tempofylld uppgörelse med puls, nerv, dramatik och slag som till sist också fick den utgång den förtjänade då en modig man tog klivet ut ur skuggorna genom att stänga ronden med fyra fenomenala birdies på Augusta Nationals pressande avslutningshål.

Charl Schwartzel är en värdig mästare och han tog titeln på dagen 50 år efter att landsmannen Gary Player gjorde samma sak och blev första internationella segraren, vilket gör saken än mer speciell då Player är den som lagt grunden till vad golf är i Sydafrika i dag.

Schwartzels namn kanske var okänt för den breda allmänheten i går, men det är det inte i dag och kommer definitivt inte att vara det i morgon eftersom det här är en ytterst skicklig 26-åring som har lyckats smyga sig till världseliten lite i skymundan av andra sydafrikanska spelare. Det kan vara svårt att tro det, men det här handlar om en kille som trots allt redan har vunnit sex gånger på Europatouren och rankades så högt som 29:e inför Masters.

Så egentligen borde man kanske inte vara helt förvånad.

Men det är ju precis vad man är.

Med bara några hål kvar att spela av tävlingen hade fortfarande tio man chansen att vinna och vad som skiljde ledaren (som hela tiden skiftade) från den tiondeplacerade var egentligen två slag och alla vet vid det här laget hur snabbt de kan tjänas och förloras. Alla väntade på att en Woods, en Cabrera, en Ogilvy eller kanske en Donald skulle göra något oväntat eller spektakulärt som distanserade dem från resten av fältet, men det var Schwartzel som gjorde det.

Svingen sviktade inte för en sekund, sydafrikanen manövrerade runt sina bollar med fantastisk precision givet de tuffa förutsättningarna – men det var puttern som gjorde det största jobbet och vann tävlingen åt honom. Efteråt pratade han om vikten av att slappna av i puttningen, och framhärdade att det var nyckeln bakom de imponerande insatserna på de sista greenerna.

Synd att han ingen informerade Rory McIlroy om den detaljen.

Det här skulle bli hans absoluta genombrott och dagen då supertalangen förvandlades till en riktig storspelare och vann den första av alla de majortävlingar han förutspås erövra. Allt som skiljde McIlroy och den gröna kavajens odödlighet var 18 hål och efter insatserna under de första tre varven talade inget för att han inte skulle kunna omsätta sin fyraslagsledning till en seger.

Istället blev det den värsta promenaden i hans liv.

För den unga man som framträtt så lugnt, moget och metodiskt framstod istället som den 21-��ring han är. Inte för att han på något sätt tog dåliga beslut som sabbade scoren, utan för att han helt enkelt inte visade sig ha den erfarenhet som behövdes för att palla trycket.

Först var det puttningen som vek ner sig, sedan det långa spelet.

Det lätta blev svårt, de puttar som tidigare boxades i nacken på hålet tog plötsligt ängsliga svängar runt detsamma och när konkurrenterna kastade birdies runt sig ramlade han ihop som ett korthus och försvann i glömska under de sista hålen.

Däremot kommer han själv aldrig att glömma detta.

Rory McIlroy lär, liksom vi, minnas den här eftermiddagen så länge han lever, men han kommer också att lära sig något av den och komma ut starkare på andra sidan när den värsta besvikelsen har lagt sig.

Chanser att vinna gröna kavajer får han fler av.

Då tar han dem.