Fyra heta rookies

Bruna flyttlådor skymmer sikten i Louise Larssons lägenhet. Snart lämnar hon Helsingborg och återvänder till Forshaga, till sitt ack Värmeland du sköna. Där finns nätverket, familjen, pojkvännen och pappa Anders ICA-affär. Där har hon extraknäckt och varit hej och du med kunder när hon inte tränat golf.

I en paus från flyttstöket konstaterar hon att 2011 blir ett annorlunda år. Då kommer löneavierna i stället från Ladies European Tour.

– Jag har i princip gjort klart planeringen. Säsongsstart blir det troligtvis i Marocko i slutet av mars, säger Louise.

Klarade LET-kortet
Hon klarade LET-kortet på La Manga, syrran Caroline gick caddie. Hennes uppmaning var enkel: ”ha roligt, skit i hur det går”. De diskuterade fram besluten och skrattade mellan slagen. Precis som de gjorde i Mellerud när det blev seger på Nordea Tour.

I år vill Louise åka världen runt med syrran. Nu syr de ihop detaljer i planeringen så att Caroline kan fortsätta satsa på sin golf samtidigt som hon axlar ansvaret som caddie. De trivs ihop, är bästisar och behöver inte göra sig till för varandra. De går rakt på sak i stället för att gå verbala omvägar och ödsla onödig energi.

Louise Larsson är nykomling på touren. Att lämna Sverige och allt det trygga känns konstigt, men hon tror inte att det blir annorlunda att pegga upp på Europatouren än i Argentina där hon spelade VM för amatörer.

– En Europatourävling är en vanlig tävling, förklarar hon lugnt.

Drömmer om att bli världsetta
Louise har alltid vetat vad hon velat. Som 14-åring sa hon att hon skulle komma med i landslaget, och bli bäst i sin åldersklass i Sverige. Så blev det. Nu drömmer hon om att bli världsetta. Det är 90-talisterna vi ska hoppas på, tycker hon själv.

Inför LET-kvalet i höstas körde hon fem timmar till Halmstad för att kunna slå några rangebollar utomhus. Att ett av lågtryckens elaka oväder svepte in med snöstorm hindrade henne knappast. Det var bara att gilla läget och försöka se bollflykten mellan alla flingor som vällde ned från himlen.

– Jag funderade vad jag egentligen höll på med men slogs snabbt av en ny tanke: ”det här är träning, jag ska ha det där kortet!”

Louise är en fighter, en tjej som aldrig ger aldrig upp. Kanske är det därför hon vunnit JSM och match-SM. När hon gör säsongsstart i Marocko blir hon plötsligt hej och du med proffsen på touren.

– Första målsättningen är att klara ett nytt Europatourkort för 2012. Den andra återkommer vi till någon annan gång, säger Louise med ögon som ler.

Proffset slaktade La Manga
Under ett vitt täcke har Barsebäcks övningshål lämnats i glömska. Flaggtyget vajar trevande med vinden, hukar sig för vinterns grepp. Caroline Hedwall fäller upp dragkedjan på jackan och levererar ett leende när kameran smäller av. Hon är avslappnad. Det märks att detta är hennes domäner, ett andra hem. När livet är gott och fridfullt umgås hon med Jason Mraz i hörlurarna och med en bollväska i högernäven. Sedan kastar hon slumpvis ut bollar och pepprar flaggan från alla möjliga avstånd.

Men just nu tillåter årstiden ingenting annat än ett envist nötande inne på akademin. Så mycket det hinns med, vill säga. Hela tiden stannar medlemmar till, gör tummen upp, sträcker fram gratulerande nävar. Alla vill passa på att rikta några uppskattande ord till proffset som gjorde slarvsylta av La Manga och utklassade sina konkurrenter i Europatourkvalet.

Amatörlivet är kvarlämnat i backspegeln. Övergången i sig var odramatisk, hon litade på sin magkänsla att tiden var inne. Men första riktiga tävlingen som proffs, i kvalet till LPGA-touren, blev en enda lång uppförsbacke. Först fastnade hon i flygstrejken. Sedan klickade svingen. Därefter kom de nedbrytande tankarna – ”missa inte greenen nu”.

– Jag vågade inte ta för mig, säger Caroline som missade kortet.

”Sov gott om nätterna”
På La Manga i Europa veckan därpå var läget ett annat. Då fick hon igång birdieproduktionen och hittade tillbaka till ”känslan”. Hon tänkte inte att LET-kvalet gällde en hel säsong.

– Andra kanske talar om att det är en ”helvetesvecka” men jag sov gott om nätterna, säger Caroline.

Hon vann kvalet med nio slag och ser nu fram emot att få se Europa, att lämna Forsgården, Nynäshamn och Mellerud för Frankrike, Nya Zeeland och Marocko.

Från sin plats i skinnfåtöljen i Järavallens Conferencecenter säger hon att hon vill slåss i Europatoppen – direkt.

– Man får inte ha för mycket respekt för de andra. Det gäller att tänka på sig själv. På British Open stod jag och tittade på proffsen på rangen. Nu vet jag att jag själv kan hävda mig. Jag har kapaciteten att vinna.

Ingen dålig förlorare
Och det är klart, med 24 i vinstprocent under karriären finns det utrymme för en rak rygg. Men någon dålig förlorare är hon inte. Hon kan muttra i några minuter men sedan rycker hon på axlarna och går vidare, tänker att det ”inte var meningen”. Det är värre att få stryk i spel som Monopol där utgången är närbesläktad med turen.

På golfbanan kan hon regissera slutet. Solheim Cup gömmer sig bakom ett drömskt täcke, men ”kan Anna Nordqvist som rookie, kan jag”. Det är så hon resonerar.

Att folk tror på henne är bara kul.

– Jag vill att folk ska uppskatta att titta på när jag spelar, säger Caroline.

Förmiddagssolen sträcker sig försiktigt över Barsebäcks vidder när hon ger sig av mot bostaden. Hennes ryggtavla försvinner snabbt på stigen, den som leder hem till mamma och pappa där hon får en hel del servat. Caroline Hedwall känner inget behov av att flytta hemifrån.

Det är annorlunda på touren. Där ser hon fram emot flytten. I Europas vardagsrum inreder hon sitt nya hem.

Tappar disciplinen
I en rymlig trea på 107 kvadrat studerar Joel Sjöholm västkustens aftonhimmel. Kvällens mörka täcke sveper sakta in över Göteborg. Han har några dagar ledigt från jobbet och tillbringar dem hemma tillsammans med fästmön Christina och valpen Rocco. Joel erkänner att han har lätt för att tappa disciplinen när han återvänder, kan av bunden vana undra varför inte hotellstäderskan dyker upp och plockar upp efter honom.

Även om han alltid kommer att vara ett stort barn på insidan håller han sakta på att växa upp. Under collegetiden var det inte ovanligt att han avslutade tävlingar med tolv klubbor i bagen.

– Jag ville bevisa för collegevärlden att jag var där för att prestera. Det var anledningen till att det rök ett och annat skaft. Det låter kanske som en bortförklaring, men det var så det var, säger Joel.

I dag är självbehärskningen bättre. Att skrika, kasta klubbor eller knäcka putters känns mest meningslöst.

– Jag vill ju dessutom framstå som en förebild för alla knattar på Skaftö (där allt började), förklarar Joel.

Blev känd som ”tjuren”
Numera är han ”El Toro” med halva Golfeuropa efter sina framgångar på Challenge Tour. Sex topp fem-placeringar 2010 bäddade för ett fullvärdigt Europatourkort. Smeknamnet lanserades på Costa Ballena för tiotalet år sedan. Tillsammans med förre tränaren Eric Öster noterade han att det längs motorvägarna fanns tusentals skyltar som var konstruerade som svarta tjurar. Joel var känd för sitt riviga temperament och med sitt sydamerikanska utseende skilde han sig från den svenska normen. Lite som en svart tjur.

På banan har han ingenting emot att skilja sig från mängden.

– Jag killar kläder med klass och med sköna färger. Det är jätteroligt att få sätta ihop en garderob som gör att jag sticker ut på banan.

Något annat som sticker ut är hans känslosamma engagemang på banan.

– Jag vill visa hur mycket jag tycker om sporten, men på rätt sätt. Jag skulle aldrig vilja ha samma ansiktsuttryck som Retief Goosen. Han gjorde albatross på 18:e hålet i Joburg Open och såg lite nöjd ut. Inte mer än så. Det måste finnas en glädje i det man gör, annars kan det kvitta.

Livet fyllt av fart och skratt
Joel beskriver sig själv som ambitiös, glad och speciell. Han konstaterar att han är envis, glömsk och lever i sin egen lilla värld, att han ibland är helt omöjlig att ha att göra med. Hans liv är så fyllt av fart och skratt att han ibland glömmer bort vad han vill åstadkomma.

Men någonstans i bakhuvudet finns Muhammad Alis motto som följer honom på vägen: ”Viljan måste vara större och starkare än talangen.” Visdomen har hängt med sedan första collegeterminen, då Joel vantrivdes med sitt nya liv. Hans far flög över Atlanten med stöttande ord – och ett tidningsurklipp. Joel tejpade upp citatet på spegeln ovanför handfatet och insåg att han behövda stärka viljan för att ta nästa kliv framåt på golfbanan. Enbart talang räckte inte.

Nu målas han upp som en av kandidaterna som ska bära svensk golf i framtiden. Även om han själv påstår att media i sådana fall får använda mycket målarfärg.

Vill vinna första tävlingen
I år drivs han i alla fall av tre konkreta mål: först och främst att behålla kortet, sedan att komma topp 60 på rankingen och ta sig till Race of Dubai-finalen. Det sista målet?

– Jag vill vinna min första tävling på Europatouren. Det står uppskrivet i min kalender.

Pebble Beach-överkast
Kvinnan i hissen är stolt. Under en sävlig färd mot sjunde våningen berättar hon att hissen är Göteborgs äldst bevarade.

Vi hittar Rikard Karlberg högst upp i en renstädad etta som snabbt skvallrar om att här bor en golfare. Den klarröda bagen. Pokalerna. Plasmaskärmen med Viasat Golf i den surrande bakgrunden. Och så sängen med överkastet som bär Pebble Beach-brodyr.

I somras var han där, på banan han drömt om, på banan han lirat så många gånger på Playstation. Greenerna var små och stenhårda, inte alls som hemma på Ale, men i övrigt insåg Rikard att avståndet mellan honom själv och världseliten var mindre än förväntat.

Han har återfått tron på sig själv. Annat var det 2009 då självförtroendet befann sig på villovägar. Rikard tränade som en galning och började sätta omänskliga krav på sig själv. Kvittot kom i form av missade kvalgränser såväl på Challenge Tour som hemma i Sverige.

– Jag var frustrerad och deppig. Till slut kontaktade jag Anders Haglund (mental tränare). Jag började klara cutterna och bestämde mig för att försöka kvala in till Asientouren.

Vann två gånger
Ni vet kanske hur det gick, i hans andra start blev det seger.

Sedan dess har Rikard inte tittat tillbaka. Mellan tuggorna på den ost- och skinkdraperade frallan titulerar han säsongen med två ord:

– Internationellt genombrott!

Han vann inte en utan två gånger i Indien och blev Rookie of the Year på Asien-touren – så inför 2011 är han inte någon rookie i ordet rätta bemärkelse, även om det kan kännas så.

Killen som 2009 behövde GPS för att hitta fairway har nu avancerat 1 000 placeringar på världsrankingen och är golfmiljonär.

– Det känns fortfarande konstigt. Förra vintern drog jag igång ett investeringsprojekt där jag erbjöd några sponsorer procent på mina tävlingsinkomster. Jag ville få ihop 300 000 kronor men det blev inget av det.

Nu får Rikard Facebook-mejl från ångerfulla personer som skyller på ”för snabba ryck”. De vill gärna ha en ny chans inför årets säsong. Frågan är om de får det…

Fick inte kortet – trots segrarna
2010 var en sagosäsong, tredjeplatsen på Europatouren i Singapore blott en av många framgångar. Men något fullvärdigt ET-kort har han inte. När han ringde Europatourstaben i jakten på ett faxnummer för medlemskapsanmälan fick han beskedet: ”Du har inte spelat tillräckligt många tävlingar på CT för att kunna räknas med på Order-of-Merit.” Detta trots att han fått konfirmation på att kortet var klart veckan dessförinnan.

Europatouren har lovat honom sju inbjudningar. Just nu håller han på att plita ned tävlingar på en önskelista. Och nöter sving på World of Golf, under Henning Lundströms ständigt vakande ögon. Han är tränare men också som en extra storebror för Rikard.

Snart ska deras vägar skiljas, åtminstone geografiskt. Rikard har köpt en lägenhet i thailändska Black Mountain. Därifrån utgår satsningen under året.

Men drömmarna, de tar fart i en lägenhet ett stenkast från Göteborgs färjeterminal. I Rikard Karlbergs ögon tänds drömmarnas lågor.

– Ingen svensk har ännu vunnit en major. Det vore mäktigt att bli först, och helst på Augusta. Om jag skulle passa i en grön kavaj? Att jag skulle!