På frågan om hur Lee Westwood öppnade Nordea Masters 2012 kan man klämma till med en uppsjö med svar. På scorekortet stod det 68 slag.
– Jag spelade ganska bra. Det är andra gången jag spelade banan. Den är fortfarande ny för mig. Jag har också nya järn i bagen inför denna vecka. Och vissa av dem är jag inte riktigt säker på hur långt de går, så jag måste kolla dem. Puttern är ny också. Så överlag är 68 en bra start, säger han själv när jag trycker på intervjubandarens playknapp.
Fast egentligen finns det ett betydligt kärnfullare sätt att sammanfatta onsdagen:
Och det är att det inte hände så mycket.
Det summerar också varför Lee Westwood fortsätter att vara en av världens absolut bästa golfspelare. För under en dag som till stor del färgades av ett ganska blekt wedgespel, skakig puttning och ett litet mindre bångstyrigt läck åt höger med de längre klubborna kommer han med en trygg 68:a nedkilad i Ping-bagen.
Men främst hände det inte så mycket.
Något besök i fairwaybunkrarna, lite småyxiga chippar från bakkant på green efter att järnslagen runnit igenom. Det blev inte värre än så.
I Lee Westwoods värld är detta utmärkt. En onsdag på Bro Hof är han inte ute och jagar efter perfektion, och försöker fram smått omöjliga birdiechanser. Det kanske han hade gjort om han vore 15 år yngre.
Här backas varje slag upp av trygga beslut och spelplan som dryper av väl underbyggda procentsatser. Det är lika färgstarkt som den gråa och fetloggade lammullströja som Westwood bär för dagen.
Men dock så satans effektivt.
På ett sätt slöts cirkeln när Westwood blev den första engelska världsettan sedan Nick Faldo. Båda spelarna förenas av samma metodiska fokus på att kontrollera bollen, samtidigt som Westwood omfamnat de senare decenniernas utveckling av sving, utrustning och fysträning – och därmed också blivit kapabel att sätta rejält med fart på klubbhuvudet.
Okej, tillbaka till onsdagen på Bro Hof.
Det fanns några tillfällen där Tiger hade reagerat med ett kraftfullt klubbkast. Som på hål 14 där Westwood treputtar ihop en bogey från typ sex meter. Eller på tolvan som han lämnar med ett par efter en… just det, treputt. Från Westwoods håll ödslas ingen onödig energi på detta. Någon grymtning mot caddien är allt.
Och han själv är naturligtvis smärtsamt medveten om att puttningen är den svaga länken. För någon månad sedan sparkades puttningscoachen Phil Kenyon efter några frustrerande dagar på Augusta Nationals greener.
Arbetet som de, och en uppsjö med andra röster, tidigare inledde kommer aldrig att avslutas.
Under tiden fortsätter Westwood att spela efter sina styrkor. Och dagar som dessa, med nya järn i bagen som varsamt ska kännas in före US Open, släpar han ändå ihop 68 slag.
För det händer inte så mycket.
Detta är ett mäktigt kännetecken för Lee Westwood, som gör honom till en av världens bästa yrkesmän när det gäller att spela golf.
