Johnny Miller träffade alla greener under den 63-rond han avslutade 1973 års legendariska drabbning på Oakmont med. Men det var först 1992 som amerikanska golfförbundet började registrera officiell statistik över spelarnas greenträffar i US Open. Ingen har sedan dess haft en rond där de träffat samtliga greener under USGA:s mästerskap. Fram till denna fredag.
Billy Horschel följde den etablerade tänkta mallen med par på ettan och sedan en birdie på tvåan. Men därefter följdes en serie starka par under banans mer krävande avsnitt, med avbrott för birdies på greppbara hål 10 och 11.
Vid sidan av treputten på hål 13, ett delikat kort par 3, lyckades Horschels karaktäristiskt bländande järnspel säkra par efter par fram till hål 18. Där, på hålet med tävlingens högsta snittscore, avslutade den smått historiska ronden med en sista greenträff och en birdie.
– Jag var inte i zonen idag, utan fokuserade bara på det jag försökte göra. Jag var inte medveten om att jag träffade alla greener innan jag gick av 18. Och det är en cool grej. Men det är inte första gången jag gör det. Det har hänt åtskilliga gånger i min karriär. Givetvis är det här ett US Open, men jag tror att de mjuka greenerna hjälpte mig, berättade Horschel efter ronden.
67-ronden, tre under par, förde honom till totalt ett under par. För Horschel var detta konkurrenskraftiga siffror under en dag där den sammanlagda snittscoren för andra ronden uppgick till 74,7 slag. Vid dagens slut räckte detta till delad ledning med Phil Mickelson, som gick till ett under par efter att gått på 72 slag, genom att sänka en sexmetersputt för birdie på 18. Mickelson valde att putta i denna direkt efter att hornet ljudit för att spelet skulle brytas för dagen.
Redan under föregående dag grymtades på några håll i fältet över vissa av hålplaceringarna. Och fredagens pinnar fick missnöjet att bubbla upp långt över ytan hos de som tycker att USGA gått över gränsen för att skydda banans svårighetsgrad. Men Billy Horschel hittade sin fungerande rytm för att komma in på greenerna.
– Det finns några pinnar du kan ta dig an, och det är några där du får betala dyrt om du gör ett försök och missar. Jag var ganska nöjd med att komma inom sex till åtta meter från hål, och om jag sedan satte putten var det bra. Och det fanns andra pinnar som du kunde spela något aggressivare mot och komma lite närmare kring.
Bland de mer kritiska rösterna återfanns 2007 års segrare i The Masters, Zach Johnson, som packar väskan efter ronder på 74 och 77 slag.
– Jag skulle beskriva hela banan som manipulerad. Och det stärker bara mitt förakt för USGA och för hur de manipulerar banor.
Johnsons hårda ord bör vägas vägas upp mot att han på tio försök ännu inte lämnat något US Open med en placering bland de tio främsta. Detta kan inte riktigt sägas om Jim Furyk som segrade i 2003 års US Open på Olympia Fields. Fast i år får även han följa upplösningen på Merion från tv-soffan, men är något mildare i sitt utlåtande om banas uppsättning.
– Jag tyckte att pinnarna var extremt svåra. Några av dem hade varit ospelbara om greenerna varit snabba och hårda. Allt är i USGA:s händer, sett till hur de vill sätta upp banan.
Tiger Woods delar 18:e platsen på tre över par i det väl samlade fältet. Efter det andra varvet, på 70 slag, tog Zach Johnsons uttalande om manipulerade banor upp.
– Tja, de har ju flyttat ett par fairways som på tvåan och elvan. Men mest av allt är det flaggplaceringarna. Jag tror att de försöker skydda banans svårighetsgrad eftersom den så mjuk och därför get oss några riktigt, riktigt tuffa pinnar, säger världsettan.
Pinnplaceringarna lyftes också fram när Tiger gav sin bild av hur tufft Merion har testat dem under US Open.
– Det är svårt med vinden och pinnplaceringarna. De är riktigt tuffa. Vi visste att de skulle sätta dem på dessa ställen, men trodde inte att de skulle placeras riktigt så här svårt.
