Invigningar är vad de är och det mest positiva med den här var att talen åtminstone hölls hyfsat korta och nationalsångerna inte var fler än två.
Men Peter Hanson såg i alla fall glad och stolt över ut att vara där.
Det ska vi också vara.
Ryder Cup är och kommer alltid vara större än en spelare, en nation och Francesco Molinaris poäng är lika mycket värda som Rory McIlroys. Så den här helgen är vi alla européer som inget hellre vill än att tysta de öldopade röster som får tre välbekanta bokstäver att eka mellan Medinahs mäktiga ekar. Men med det sagt så tycker jag att vi ska skänka en tanke av tacksamhet till Hanson, som återigen var den som såg till att Sverige får vara en liten del av det fantastiska party som nu bara är timmar ifrån att braka loss i Chicagos nordvästra förorter.
Hansons närvaro gör att nålarna i era tv-soffor kommer att vara aningen vassare, handflatorna lite svettigare och påtårsprångmarscherna in till köket något mer stressade, av rädslan av att missa något centralt som händer.
Men om vi också ska vara lite seriösa och försöka se saken med något mer nyanserade glasögon så vill jag hävda att det är oerhört viktigt för svensk golfsport att vi fortfarande finns med på ett hörn. Det tog lång tid innan Joakim Haeggman blev den svensk som såg till att vi blev en del av den exklusiva familjen genom att kvala in till Belfry 1993, men sedan han tog oss dit har vi faktiskt bara missat ett enda Ryder Cup. Vid ett tillfälle – 2002 – utgjordes faktiskt en fjärdedel av laget av svenskar.
Det här har gjort att vi nästan har tagit matchen för given.
Men så är förstås inte fallet.
I en golfvärld som blir allt större – vem trodde att Belgien skulle ha en spelare i Ryder Cup? – och där konkurrensen hårdnar mer och mer har Sverige tappat fart. De stjärnor som har burit oss de senaste tio åren har rimligtvis inte så lång tid kvar i toppen och när det gäller återväxten fylls det inte på i samma utsträckning som det försvinner ut.
Att bli en av de tolv i ett europeiskt Ryder Cup-lag blir därför bara svårare och svårare och att göra som Hanson och kvala in till två i rad är därför beundransvärt. Hans medverkan i matchen gör åtminstone att det blir nån form av intresse hos de fotbollstyngda svenska medierna och kanske går det att få in några förhandsrader intill reportaget från det förtätade mötet i Superettan mellan Umeå och Trelleborg.
Men det är också viktigt på det viset att lovande svenska ungdomar får en egen förebild att fästa blicken på, bland alla britter och jänkare som flimrar förbi i tv-rutan. Någon som man själv kan relatera till och känna med; någon som bygger känslan av att det faktiskt är möjligt att ta sig hela vägen från Svedala till Medinah om man bara vill det tillräckligt mycket.
På det viset är jag också glad att det är just Hanson som har lyckats, för det visar också att du varken behöver vara dryg, kaxig eller självupptagen för att prestera på allra högsta nivå. Det räcker gott med att vara en helt vanlig och jordnära kille, som snällt skriver autografer, alltid har ett vänligt ord över och gärna bjuder tillbaka till svenska golfungdomar.
I dag är den det killen vi ska ta i handen och ge oss ut på en galet läcker resa över tre dagar och utan att vara överdrivet melodramatisk så kan man redan nu ana att den kommer att ta oss genom både himmel och helvete.
Vad slutdestinationen till sist blir är det inget som vet.
Men vi ska vara glada över att få åka med en tur till.
