Handflatorna är svettiga, någonstans långt där borta ekar fortfarande läktarsångerna och i den svala aftonluften kommer små fläktar av den sötsliskiga champagnens doft.
Ögonen är trötta, ryggraden ihopsjunken och varenda nerv i kroppen har testats till bristningsgränsen, men innan jag kan lämna ett febrigt presscenter återstår en uppgift:
Att försöka förklara vad som precis har hänt här utanför, på den golfbana med numret 3 och som för evigt är inskriven i europeiska historieböcker som skådeplatsen för Miraklet i Medinah.
Men vad jag än tycker, tänker och berättar så är jag rädd att orden inte kommer att räcka till.
För herrejisses vilken pärs det här var.
Det är det bästa, värsta och mest dramatiska jag har sett i golf och i sport över huvud taget och om det finns någon Gud så ber jag om att slippa något liknande i fortsättningen, för jag är inte så säker på att jag pallar det en gång till.
Fast Gud har nog annat att ägna sig åt en sån här dag eftersom det finns andra som behöver honom bättre. För flera spelare i det amerikanska laget är djupt religiösa och hela veckan på Medinah har det varit en hel del referenser till honom och faktiskt också små bönestunder – i synnerhet när amerikanska poäng har vunnits. Jag har förstås inga synpunkter på det; man får tro på vem eller vad man vill för min del och finns det något i tillvaron som har hjälp eller stöd att erbjuda så bör man ta den.
Europa var i behov av mer än så inför söndagens singelspel.
Ställningen var 6-10, läget hopplöst och vi var nog rätt många som hade börjat fila på texter om hur mycket kul det här unga och fantastiskt kompetenta amerikanska laget kommer att ha det i Ryder Cup-sammanhang framöver.
Men då hade vi räknat bort Seves kraft.
Vi trodde att den spanske legenden Severiano Ballesteros hade vunnit sin sista Ryder Cup-match, men trots att han gick bort för drygt ett år sedan hade han ett underverk kvar för oss. Hela veckan har egentligen varit en enda lång Sevehyllning, speciellt som hans kompis José Maria Olazábal är Europakapten, men det hela kulminerade inför singelspelet.
Kläderna var omsorgsfullt valda i Ballesteros favoritfärger blått och vitt och på mikrobloggen Twitter avlöste budskapen från Europas spelare om att de skulle göra det för Seve varandra.
Så med legenden i huvudet och hans logga på tröjor och bagar gav sig tolv man ut på den promenad som började på Medinahs första tee, men slutade i golfhistorien.
Vi har visserligen sett mäktiga vändningar i de här sammanhangen tidigare och minns när vi själva utsattes för exakt samma sak i Brookline 1999. Men skillnaden den här gången var att Europa lyckades göra sin bedrift på bortaplan, inför den publik som hela veckan varit en viktig och högljudd faktor som bidragit till den ledning USA hade tagit de två inledande dagarna.
Nu tystnade den ganska snabbt.
För Europa lyckades med taktiken och fick tidigt upp blå siffror på tavlorna och sedan var tåget i rullning. Donald agerade lok, Lawrie, McIlroy och Westwood hakade på och när till sist matematiken började bli begriplig stod Martin Kaymer där med en putt från 1,5 meter som skulle säkra Ryder Cup.
I det läget satte nog tysken visserligen mer tilltro till sitt mjuka puttstroke än Ballesteros när han smekte i väg bollen.
Men Seve log nog i sin himmel när den landade i hålet.
