Det är inte över förrän den feta damen har sjungit och så länge det finns liv finns det hopp.
Sådär.
Då har vi plockat fram det mest positiva med den situation Europa har försatt sig i när den 39:e upplagan av Ryder Cup ska avgöras på söndagen, men i och med detta kanske vi ska stänga klyschverkstan och koncentrera oss på verkligheten i stället.
USA behöver 4,5 poäng för att vinna Ryder Cup och det finns ingenting, absolut ingenting, som talar för att Europa ska vända på det här. Någonstans drygt halvvägs in i singelmatcherna lär uppdraget vara slutfört och ett stort segerjubel kommer att bryta ut i den här vackra parken.
Vi vet att USA har dominerat singelspelformen sedan tidernas begynnelse, och även om förhållandet har jämnats ut en smula med tiden, så är det fortfarande fördel för jänkarna och att de inte ska greja den uppgift som efterfrågas på Medinah verkar långsökt.
Men okej då, eftersom både ni och jag vill sätta oss framför tv:n i morgon för att bevittna den förmodade ökenvandringen, så ska jag åtminstone ge er några små halmstrån att hålla i handen när ni ger ut på färden.
Och det första består i att USA resonerar precis som jag.
Det handlar visserligen om fullblodsproffs som inte ägnar sina dagar åt annat än att banka på golfbollar, men de är å andra sidan heller inte mer än människor och bör således vara rätt övertygade om att det här kommer att gå vägen tämligen smidigt. Kanske lättar man lite på de strama skjortkragarna, möjligtvis släpper lite av det koncentrerade tävlingsfokus som har skördat framgångar på Medinah och eventuellt kan det amerikanska övermodet smyga sig på.
Avslutningen på lördagen underströk också att de europeiska spelarna inte tänker lägga sig på slaktbänken utan kamp.
För det hjärta och den passion som framförallt Ian Poulter visade upp i sin envetna kamp att sätta ytterligare en blå poäng på tavlan och krympa försprånget till fyra var inget annat än sanslöst imponerande. Förhoppningsvis kan beundrade lagkamrater rida på samma våg och även om USA fördubblade sin ledning från fredagen så gjorde avslutningen att européerna kan ta med sig några positiva känslor till spelarhotellet.
Men samtidigt som jag försöker övertyga mig själv om resonemangets bärighet, hör jag också hur ihåligt det ekar och skulle vändingen ske så vore det en av golfvärldens största bragder genom tiderna.
Istället är det kanske mer meningsfullt att försöka förstå hur det har blivit på det här viset och varför det europeiska laget har hamnat i den här situationen.
Som vanligt finns det sällan bara en förklaring, men ska man söka upp den mest betydelsefulla faktorn så lär vi landa i att det amerikanska laget har spelat fantastisk golf.
Men de har också tillåtits göra det.
De europeiska försöken att skruva upp hettan har varit få, hemmaspelarna har knappt satts under någon press över huvud taget och det är enbart i ett par-tre matcher som Europa har lyckats ta tidiga ledningar och tysta den enögda publiken.
Dessutom har vad som borde vara våra giftigaste vapen inte levererat. Westwood åkte smålskjuts på en rookie till sin enda poäng, Garcia och Donald har också bara varsin pinne och även om McIlroy har tagit två så har han gjort det utan att övertyga.
Det är också en av anledningarna till att vi inte kan vara alltför hoppfulla inför söndagen.
Men matchen lever i alla fall.
Tack för det, Ian Poulter.
