Det är få saker som går upp emot att se nya stjärnor spela golf.
Nävarna är knutna, svingrörelserna behagligt fria, puttstroken följsamma och utan elektriska impulser och det är tydligt att de ännu inte riktigt har träffat de demoner som verkar ha förkärlek för golf och golfspelare.
Så all credit till killar som Joakim Lagergren, Kristoffer Broberg eller Kalmar-Robert Karlsson, som verkligen lirar respektlöst ute på Bro Hof och hanterar den pressande situationen i Nordea Masters på ett sätt som imponerar.
Men en dag som den här vill jag hylla någon annan.
För om det är de härliga genombrotten som genererar adrenalinkickarna och väcker hopp om en ljusare morgondag så är det inget som värmer hjärtat så mycket som när en gammal krigare besegrar oddsen och gör något som ingen riktigt hade räknat med.
Därför var det så gott att se Michael Jonzon spela golf under torsdagen.
Hans 68:a under öppningsdagen var visserligen en smula överraskande med tanke på hans tunga säsongsupptakt 2012. Men en rond gör ingen tävling och därför började olyckskorparna kraxa när 40-åringen från Skövde inledde blekt under andravarvet och var ett över par efter sju spelade i de förhållandevis enkla förutsättningarna. Men där och då lyckades Jonzon med att göra det han inte klarat av på länge, bröt den negativa trenden och förvandlade den mediokra ronden till en lysande. Fem birdies på sju hål, följt av fyra avslutande par gav den andra raka 68-ronden och en delad femteplats efter två varv.
Jonzon är en i raden av alla dessa kämpar som har fått sin beskärda del av törnar av spelet genom åren och verkligen tvingats inse hur diaboliskt svårt och orättvist golf kan vara.
Det är nu 15 år sedan han vann Portuguese Open på Europatouren.
Då var han 25 år gammal, en av våra mest lovande spelare och efter den något överraskande segern trodde många att det definitiva genombrottet skulle komma. Men istället för att träna ännu hårdare och jaga fler och större framgångar landade han i den bekvämlighetszon, som är den farligaste plats en golfspelare kan vara på. Plötsligt fanns det pengar på banken och spelrättigheter de följande åren, men spelet försvann och karriären gick åt ett helt annat håll än planerat.
Sedan dess har tillvaron varit en enda lång kamp för Michael Jonzon.
För att ha någonstans att spela, för att ha råd att spela och för att se till att verkligen ha roligt under tiden.
Just därför var det så glädjande när han på nytt vann i Spanien för snart tre år sedan och vi trodde kanske han hade hittat det han letat så länge. Han fick nya rubriker, bjöds in till de stora tävlingarna igen och fick chansen att mäta sig de bästa i världen vid några tillfällen. Men strax därefter dalade formen på nytt och därefter har tillvaron återigen handlat om sökandet.
Om han nu har hittat vad han letar vet ingen, inte ens han själv.
Däremot har han satt sig i position inför finalronderna på Bro Hof och med detta kommer nerven, spänningen, publikens granskande ögon och kicken av att befinna sig mitt i händelsernas centrum.
Allt handlar nog egentligen om det där sistnämnda, oavsett hur bra, dålig, ung eller gammal du är.
Den som har varit där uppe en gång vill uppleva det igen och det är sällan segerns sötma ger lika stor tillfredsställelse som vägen dit.
