Det finns många sätt att starta en tisdag efter semestern på.
Vissa av dem är bättre än andra.
Som när man tar vänster in på Grannie Clarks Wynd, viker höger på The Links och först möter the Old Course, sedan vinden och med den också den påtagliga sältan från havet.
Den bleka solen når precis upp över de stora läktarna och strax intill står Nick Faldo försöker hålla ned sitt inspel mot den 18:e greenen, men inför fem sekundmeter är vi alla lika och då hjälper det inte ens att kallas för Sir. Bollen rinner ned obönhörligen ned i den dal som kallas Valley of Sin, men som en av mina bättre kompisar en gång beskrev som ”en helt kontrastlös liten svacka som ser för djävla ynklig ut”.
Därmed slog han, på sitt karakteristiska vis, ännu ett distinkt hål i en myt.
Själv odlar jag dem hellre.
I alla fall när det gäller St Andrews.
För det finns få saker som gör mig så glad, upprymd och full av respekt som att vara i den här underbara staden där det känns som att tiden stått stilla och jag vet inte varför, men kanske är det just därför.
De små, grå, lågmälda husfasaderna, de skakiga kullerstensgatorna och trånga gränderna ger ett genuint och ödmjukt intryck och sedan gör det förstås ingenting att de stora snabbmats- eller modekedjorna ännu inte har nått den här delen av världen . I skyltfönstren finns i stället gamla golfbilder, träskaftade klubbor och ett golfmode från en annan tid och kanske är det bara ett sätt att lura naiva och okritiska turister, men i så fall sväljer jag alltihop med glädje.
Hela staden lever och andas golf 24 timmar om dygnet och så har det sett ut i om inte 600 år, så i alla fall 150. På pubar, restauranger och hotell kretsar alla samtalen kring den lilla vita bollen och bakom den 18:e greenen, mitt inne i staden, står alltid nyfikna åskådare och ser nervösa amatörer slå sina inspel mot en av världens mest lätträffade greener, som i stundens allvar krymper till ett frimärkes storlek.
Men trots att man ibland kan luras av att stadens historik och särställning som spelets medelpunkt gör att det rids på en hel del höga hästar här, så skulle jag vilja säga att det är precis tvärtom. I St Andrews är golf en livsstil; något naturligt, avspänt och opretentiöst. När det knappt går att få tag på ett vykort från Augusta Nationals Hogan Bridge så kan du fortfarande ta dina egna på Swilcan Bridge – och själv vara motiv på dem. När höga stängsel hindrar besökaren från att komma in på amerikanska mästerskapsbanor så fylls Old Courses fairways av nyfikna människor om kvällarna, utan att någon reagerar.
Att The Open Championship nu återkommer hit för att fira sitt 150-årsjubileum är inte bara logiskt utan självklart. Tävlingen har spelats här 27 gånger tidigare och ingen annanstans är publiksiffrorna så höga, atmosfären så elektrisk och segrarna så hyllade.
Det enda som egentligen ifrågasätts med jämna mellanrum är själva banan.
Lee Westwood har sagt att den inte är på hans topp 200 i Fife, Scott Hoch har sagt att det är ”the worst piece of mess” han har sett och en del andra tycker bara att den är överskattad.
Men den allra vanligaste beskrivningen är att den är komplex och att man behöver spela den några varv för att förstå storheten och det kan jag köpa.
För förstagångsbesökaren är den ofta ett spännande utslag på ettan, ett nervöst inspel på 18:e och däremellan åtta likartade hål på rad mot nordost och sedan åtta identiska hål mot sydväst.
Inte mycket mer än så.
Den som spelar den fler gånger kommer att upptäcka hur vinden kan få den att skifta karaktär totalt och göra det som var så enkelt i går näst intill omöjligt i dag. Att det hela tiden finns två fairways att sikta på är egentligen också bara skenbart, eftersom det är oerhört viktigt var du placerar din boll för att skapa optimala förutsättningar inför nästa slag.
Men allt är inte genialiskt och genomtänkt.
Det finns en hel del fullständigt meningslösa bunkrar, som är arv sedan banan spelades baklänges, de blinda slagen kan ibland stå en upp i halsen och det är förstås oerhört märkligt att banans mest berömda hål är ett där allt man ser från tee är mur mot ett hotell, vars logga man ska sikta på.
Valley of Sin?
Tja, så fruktansvärt stursk är den väl kanske inte, men låt oss tala tyst om det den här gången.
The Open Championship är tillbaka i stan.
Jag älskar varenda sekund av det.
