Siffrorna på den digitala klockan i handen närmade sig en minut och även om tiden uppenbarligen tickade vidare kändes det som att den stod stilla.
På Royal Lytham & St Annes andra tee gjorde Robert Karlsson ett nytt försök, med den rutin vi så väl har lärt känna. Tre steg bakom bollen, blunda med ena ögat, sikta med klubban, axlarna bakåt – och sedan fram till bollen igen.
Därefter hände ingenting.
Han tog sats på nytt, genomförde samma omsorgsfulla procedur och på det tredje försöket lyfte bollen äntligen mot den dystert grafitgrå himlen, samtidigt som publikledens förvånade röster diskuterade vad de just hade sett.
Det var det sista träningsvarvet inför The Open Championship och där och då förstod jag att Robert Karlsson aldrig skulle komma till start i tävlingen.
I samma stund blev det också påtagligt att ingen går säker för de ondskefulla demoner som tycks trivas så bra kring det komplexa spel vi kallar för golf. Vad som bara för något år sedan hade varit så enkelt, så självklart såg nu ängsligt och ångestladdat ut och svensken som en gång positionerat sig som en av världens absolut bästa golfspelare klarade alltså inte av att starta svingen, vilket var kulmen på en problemfylld period.
Det hela var väldigt smärtsamt att se.
Dels för att Robert Karlsson är en bra kille och fin förebild för mängder av svenska golfungdomar. Dels för att jag befarade att en av de mest framgångsrika golfkarriärer som det här landet har sett kunde vara i fara. Den som på nära håll har sett konsekvenserna av de olika formerna mentala vurpor som vi har valt att samla under namnet ”yips” vet precis vad jag pratar om. Det här är något som golfare sällan vill prata om, kanske av rädsla att förvärra problemen, men Karlsson skyllde inte avhoppet på konstiga magåkommor eller krånglande axlar utan erkände rätt upp och ned att det här var något som han behövde tid för att adressera för att kunna spela vidare.
Nu tycks efterspelet kanske inte bli fullt lika dramatiskt som jag befarade.
Vi har sett en höst då Karlsson har jobbat hårt med att komma tillbaka på rätt spår igen och har sett vissa framgångar – inte minst i det nervpressande kvalspel han tvingades in i efter en medioker säsong. För det klarade svensken utan några som helst problem och kan därmed fortsätta sin väg tillbaka mot stjärnorna, utan att tvingas till ofrivilliga Europatourutflykter till Malaysia och Portugal.
Om han lyckas vet vi förstås inte, men jag tror att de senaste månaderna åtminstone har gett honom ny energi åt att fortsätta kampen.
Vi har haft ett framgångsrikt svenskt golfår, där nya stjärnor har tänts på himlen medan andra har framträtt betydligt klarare än tidigare genom att beträda otrampad mark. Jag tänker på det fantastiska spel som förde Peter Hanson hela vägen till söndagens ledarboll med Phil Mickelson i The Masters, men jag glömmer heller aldrig de genombrott som killar som Jonas Blixt, David Lingmerth, Henrik Norlander, Björn Åkesson och Joakim Lagergren och i synnerhet Kristoffer Broberg, har fått.
Men hur mycket jag än kan glädjas åt de framgångarna och det faktum att lite nytt, fräscht blod har pumpats in i systemet så är ingen enskild händelse påverkat mig mer än vad som hände Robert Karlsson där på den engelska västkusten, i den största och viktigaste golftävlingen av dem alla.
Det visar hur sårbara vi är inför det här spelet och hur fasansfullt skör en golfkarriär kan vara.
Bergman om Golfåret 2012
Årets blötaste 1: Svenska sommaren.
Årets Gert Fylking: LET-tävling i Sverige igen.
Årets lay up: Peter Hansons otippade socket på Augusta Nationals tolfte.
Årets blötaste 2: Lee Westwood på presskonferensen efter Ryder Cup-miraklet.
Årets men öppna nån gång då: Ullna. Ser precis hur läckert ut som helst.
Årets genombrott: Kristoffer Broberg, Haninge.
Årets maskin: Kristoffer Broberg. Slår 1 000-1 500 bollar om dagen, plus puttar och chippar.
Årets citat 1: ”Jag tycker om när ’Kotte’ är ute och tävlar. Då vet jag att han i alla fall inte kan träna för mycket de dagarna”. Tränaren Viktor Gustavsson och Kristoffer Broberg.
Årets sorgligaste: Nyheten om klubbchefen Jimmy Gröns för tidiga bortgång.
Årets sång- och dansmän 1: Parnevik & Friends kör Gangnam Style.
Årets pensionär: Fanny Sunesson. När blir det en Fannymuseum på Karlshamns GK?
Årets sång- och dansmän 2: Grabbarna i Ale GK:s elitlag peppar för lag-SM.
Årets sämsta lir: Henrik i Skåne slängde in en tjuga på Henrik Stenson på Svenska Spel inför US Open. Men segerchanserna var tämligen begränsade eftersom Stenson inte var med. Så stjärnan var schyst nog att erbjuda sig att skicka Henrik 20 spänn.
Årets Hio: Christian Larsson på Söderbys tvåa på Nordea Tour. Hålet mätte 300 meter plus moms.
Årets smygare: Carl Petterssons seger på Hilton Head i våras innebär att han nu har plockat fem titlar på PGA Tour – lika många som Jesper Parnevik.
Årets frågetecken: Tiger Woods visar glimtar av sitt forna jag igen, men blir ibland märkligt usel. Finns fler majors där?
Årets veligaste: Jag själv i den långa putterdebatten. Men ändå rätt att förbjuda väl?
Årets skönaste rond: Härlig lördagskväll på lilla Ö-viks GK. Mer sommarsverige än så blir det inte.
Årets gladaste överraskning: St Arild. Lekfull golf i mysig miljö.
Årets spelade snackis: Fick äntligen bocka av Vasatorps TV-bana. Layouten levererade. Konditionen märkt av hårt speltryck.
5 måsten nästa år:
1) Ullna. Förklaringar överflödiga.
2) PGA National. Börjar bli pinsamt att den inte har hunnits med.
3) Drottningholm. Roligt att se förändringarna.
4) Vallda. Kul att se hur välförtjänt allt beröm är.
5) Sundsvall. Hemma är hemma.
