Han har spelat på touren i över 20 år. Han har som en av tre svenskar spelat hem segern i Scandinavian Masters, har har vunnit på Challengetouren och Asientouren. Men nu är Joakim Haeggman inne på sista nio, som han själv formulerar det. Hans tourstatus är lite osäker för tillfället, och karriären står och väger. Var den ska ta vägen vet han inte, men han har målet klart för sig: han ska jobba heltid på Europatouren igen.
2008 hade Haeggman ett år på Challengetouren, men det är ingenting han tänker göra om. Att kuska runt mellan tävlingar på dåliga banor, med lite prispengar och utan publik fungerade inte för honom. Han kände ingen ”buzz” och det är inte längre ett alternativ. Nu är det allt eller inget.
– Jag vill komma tillbaka och spela golf på den här nivån. Annars får det vara för min del, säger han. Att gå ut på rangen på morgonen och känna att hälften av spelarna skulle kunna vara mina barn. Nej, det får vara.
Kalmarspelaren har precis avverkat sin tredje rond ute på ett blåsigt Bro Hof och är inte speciellt nöjd med ronden, men gillar att spela tävlingen och ser fram emot söndagen, även om han är långt ned på ledartavlan. Haeggman känner att han som gammal vinnare av tävlingen faktiskt har viss dragningskraft och lockar en del publik trots att han började spela så tidigt på morgonen. Det är på den här touren han hör hemma.
– Jag ska spela jäkligt bra i kvalet i höst så jag kommer tillbaka på touren igen. Antagligen ska jag också kvala till USA-touren också i höst.
Om det inte går vägen, vad gör du då?
– Det vet jag inte. Jag har ju fortfarande ett antal tävlingar på Europatouren som jag får spela. Så jag får fundera på om jag ska släppa det eller inte. Men det tar vi då.
Efter en skadedrabbad vår är han nu i fysiskt fin form, så fin form man nu kan vara efter att ha spelat golf på tournivå i över 20 år och dessutom vara 40 plus. Han skrattar själv lite sarkastiskt åt det läge han och kompisar som Jesper Parnevik och Per Ulrik Johansson befinner sig i.
– Vi har ju hållit på i några år, och det börjar märkas på oss. I våras gick det sönder en kota i ryggen och det läckte ledvätska ned i rumpan och ischiasnerven. Jag fick så kallad droppfot och gick omkring som en pensionär. Men nu är det bra igen.
Men det är bara tillfälligt, det vet han. Snart smäller det igen. Frågan är hur länge det håller.
– Problemet är att man går sönder i gymmet. Man går sönder när man tränar. Man kör en benböj så smäller det i ryggen. Man gör ett upphopp så ryker det en vadmuskel.
Men just nu är han i alla fall helt symptomfri och siktar nu på att köra en del Challengetourtävlingar i höst för att få igång spelet inför Europatourkvalet. Och kanske också USA-tourkvalet. Det får vi veta senare.
