Även om det känns obehagligt så är det är alltid nyttigt att lämna sin komfortzon emellanåt.
Och ska man göra det kan man ju lika gärna göra det ordentligt. Tänkte Svensk Golfs redaktion och anmälde sig (tack, red.chef Klarström) under ett obetänkt ögonblick till den gångna helgens StafettVasa.
När det väl var gjort hade vi lika svårt att rekrytera/tvinga/få ihop den kvintett som skulle köra racet, som att faktiskt genomföra det. Men, oj vad roligt det var!
Trots att vi var utomjordingar, på tillfälligt besök i en annan värld.
I startfållor, växlingszoner och vallabodar hade vi påtagligt svårt att hänga med i det tugg som behandlade belag, klisterblandningar och snöstruktur och tittade skamset och imponerat på människorna i de svindyra funktionskläderna, med full koll på läget.
Det packades energikakor, gel och sportdrycker i smidiga midjeväskor och diskuterades om Risbergsbackarna egentligen är tuffare än startklättringen och hur den optimala stakfrekvensen i på myrarna innan Mångsbodarna ser ut.
Rejält uppskrämda förvandlades vår redan anspråkslösa målsättning till att vi skulle försöka undvika sistaplatsen och med denna blygsamma inställning satte vi stavarna i backarna och drog i gång.
Riktigt så illa gick det skönt nog inte, utan vi landade en placering strax under mitten, på en tid klart bättre än vad vi hade vågat hoppas på.
Men det var egentligen inte det intressanta.
Vi klarade utmaningen, gick stärkta ur dagen, och hade dessutom en peppande och inspirerande vandring på vägen dit.
Sedan är det också nyttigt att glänta på nya dörrar mot världar man inte känner. Kanske för att fundera eller reflektera över saker och ting som människor inom familjen uppfattar som självklara men som förundrar eller skrämmer andra som står utanför. Vilka signaler skickar snacket, kläderna, attityderna?
Hur välkomna känner vi oss i främmande miljöer och hur välkomnande är vi själva, till dem som står utanför och vill in?
Längdskidåkningsvärlden är ett exempel. Golfen ett annat.
