Jag vet inte vad som överraskade mig mest med helgen.
Att Anna Nordqvist äntligen vann på LPGA Tour igen, eller att hon i samma stund öppenhjärtigt berättade om hur hon haft tankar på att sluta spela golf under fjolårssäsongen.
För visserligen har det väl stundtals känts som att en del av hennes spelglädje har gått förlorad (jag minns specifikt dagarna under Helsingborg Open i höstas) men om man samtidigt studerar hennes oerhört stabila resultatrad under 2013 så har den snarare indikerat att hon har varit på uppgång och på väg emot något stort igen. Hon radade upp stabila placeringar i majors (topp 12 i samtliga utom regntunga Evian), missade inga kvalgränser på LPGA. Men det tyckte hon uppenbarligen inte var tillräckligt själv – och det är ett sundhetstecken som visar på vilja och ambition.
Hennes beslut att ta sig ett rejält snack med sig själv om framtiden kan ha varit ett av de bästa hon har fattat.
För någonstans så insåg hon förmodligen att det skulle krävas ännu mer och tuffare arbete för att lämna nivån strax under toppen och vara med och slåss om de tunga titlarna igen. Och tolkar jag snacket från Thailand rätt så är det precis vad hon har ägnat vintern åt.
Om det är den tuffa träningen som resulterade i att hon lyckades hålla undan för ett stjärnspäckat startfält, med suveräna Inbee Park i spetsen, vet jag inte – den typen av resultat bör rimligen komma på längre sikt. Men det kan möjligen vara så att nysatsningen och förberedelserna har stärkt henne mentalt och att vetskapen att hon har lagt ner mycket träningstid var en bidragande faktor till att hon höll hela vägen.
Oavsett vilket så var den här segern extremt viktig för Anna och för svensk damgolf. För i tider när de bästa herrarna snor det mesta av uppmärksamheten (ja, Solheim var ett undantag), så behöver vi också hopp och framtidstro på damsidan. Vi har vetat om att både Nordqvist och Caroline Hedwall funnits med där uppe som potentiella utmanare, men samidigt känt att de sällan riktigt räcker till mot de allra bästa konkurrenterna (ja, Solheim var ett undantag).
Med årets första major bara en dryg månad bort så förändras den bilden.
Plötsligt kommer Anna Nordqvist att nämnas i förhandssnacket, samtidigt som hennes eget självförtroende får en knuff i rätt riktning av att hon vaknar upp som 14:e damgolfare i världen den här måndagsmorgonen. Och tro inte annat än att hennes seger kommer att trigga Hedwall ännu mer i jakten på hennes första LPGA-titel.
Dessutom ökar det mediala intresset. Även om dopingrubriker från andra delar av världen kommer att sno det mesta av uppmärksamheten den här gången, så innebär det ändå att sportredaktionerna lär hålla ett extra öga på vad som händer och sker i Nordqvists värld framöver.
Det har gått tre år sedan en svenska vann på LPGA senast och det var på tiden att det hände igen. När vi nu vet vad Anna Nordqvist har tänkt och känt inombords, så måste vi vara glada att det var just hon som lyckades bryta torkan.
Sverige är en för liten elitgolfnation för att vi ska ha råd med att de bästa spelarna lägger av när de bara är 26 år gamla.
