Att döma av mitt Facebookflöde och mejlkorg var ni rätt många som var lite småbelåtna med den här måndagskvällen.
Det var Bloggen också.
Vi har pratat om det förr; att det är en rätt lattjo och konstig företeelse att försöka ge oss på att jämföra om det är bättre att hoppa långt eller högt eller åka skidor jättesnabbt eller montera upp en spoon till tre dec från 230 meter.
Men eftersom vi nu ägnar oss åt den typen av jämförelser så känns det oerhört roligt att vara golfdåre en natt som denna. Jag har nyss upplevt Henrik Stenson ta emot Jerringpriset och även om Henrik givetvis var glad själv så kändes det nästan som en större lättnad och lycka för kretsen runt honom och hela golfrörelsen. För det var en oerhörd glädje som visades upp på Globengolvet efteråt och många stora ord nämndes. Den vanligaste
”Fy fan vad det här var viktigt för golfen.”
Men vad som kändes viktigare var vad många – förbundsstyrelsefolk, uppsatta tjänstemän, klubbchefer, spelare, ledare – sa efteråt.
”Nu är det viktigt att vi gör nåt bra av det här.”
Exakt vad det är ska vi kanske ta en annan dag, eller kanske lite senare denna, men jag noterar i alla fall att många golfmänninskor inser värdet av att ha en så skicklig och rolig frontfigur som Stenson och att vi nu måste försöka rida på den här vågen.
Så stort grattis till Stenson och Golfsverige. Ska ni ha en mer begåvad analys än så får ni ta rygg på kollega Åsgård som levererar en krönika i ämnet på annan plats.
Nu ska jag läsa alla mejl som hånar mig för att jag tippade att Johan Olsson skulle få Jerringpriset. Inte lika många nämner att jag spikade resten av vinnarna, men jag får väl bjuda på det då…
