Man borde ju egentligen inte bli förvånad.
Man skulle väl rimligtvis ha lärt sig att Tiger Woods inte är som alla andra.
Ändå sitter jag här som ett fullständigt ufo och funderar över vad i hela Hälsingland det var som hände.
Vi har sett Woods göra många makalösa prestationer genom åren, men jag undrar om vi inte kommer att ranka den här ronden som den allra största när vi summerar hans karriär om ett tiotal år, givet omständigheterna.
För vad vi bjöds var inte bara 68 slag, två eagles och Woods bästa öppningsresultat i hans 16-åriga Mastershistoria.
Utan en iskall uppvisning i ämnet kontroll.
Ni såg det ju själva och han sa det sedan efteråt. Woods var totalt oberörd inför den sanslöst pressande situationen och lirade brutalt bra golf.
Hans långa spel som emellanåt varit den enda lilla sprickan i fasaden var näst intill fläckfritt, han bjussade på några fullständigt overkliga räddningar och hade han bara haft en bra dag med the flatstick så hade han faktiskt kunnat vara i närheten av Normans och Prices banrekord på 63 slag – trots att banan spelas betydligt längre i dag än vad den gjorde -86 och -96.
Han utlovade ett bättre uppträdande på banan och höll det väl. Även om det bubblade under ytan vid ett par tillfällen (som vid den svaga driven på elvan), så reagerade han inte med nån större ilska och var dessutom ovanligt kärvänlig och uppskattande mot både publik och medspelare.
Så hatten av – tack för en makalös uppvisning.
Men frågan måste ändå ställas.
Vad i hela världen är karl’n gjord av när han bara kan lägga de fem senaste helvetesmånaderna åt sidan och prestera på det här viset?
