Okej, jag ska vara brutalt ärlig här.
Sex-sju hål in i finalronden av Italian Open trodde jag att Fredrik Andersson Hed inte skulle ha en snöbolls chans i helvetet att rida ut den röra av tankar som måste ha uppstått i hans hjärna inför söndagen.
Han såg stressad, jagad och skärrad ut och allt det som hade gått så brutalt enkelt under lördagen var nu ängsligt, besvärligt och svårt. Jag inbillar mig dessutom att allt han gjorde tog betydligt längre tid än vanligt.
Ingen är gladare än jag att jag hade fel.
För det finns få spelare jag unnar en seger mer än den sympatiske hallänningen. Efter så många slitsamma och kämpiga prövningar han samlat på sig under sina två decennier som golfproffs hade ingen klandrat honom för att ha tröttnat på alltihop och åkt hem för att bli klubbapro i Sverige, med en stabil månadslön som garanterar familjens försörjning. Men han har härdat ut, gnuggat på i andradivisionen och alltid haft en tro på att kunnande finns, långt därinne.
Sluthålen på Italien visade att han hade rätt.
För under den sista tredjedelen av ronden stabiliserade han faktiskt upp skutan rejält och spelade faktiskt riktigt fin golf, givet de extremt pressande förutsättningarna.
Och åh, så gott han måste ha mått när han hade råd med att treputta från sex meter på den 18:e greenen, även om han till slut bara behövde två.
Det gulligaste utspelade sig efteråt, för i ivern över segern´gav han bort i stort sett allt han kunde hitta, inklusiva den egna kepsen. Det innebar att han fick göra segerintervju och göra den tv-sända prisutdelningen kepslös, vilket säkert sponsorn Titleist var väldigt nöjda med när de äntligen fick utväxling på de medel de tålmodigt har investerat i svensken.
Men med tanke på hur han svingar just nu skulle jag absolut inte utesluta att han kommer att få fler chanser.
Redan i år, faktiskt.
