För många av er kommer årets LPGA Championship att försvinna ur minnet relativt snabbt. Det är Annika Sörenstam, Lotta Neumann och Helen Alfredssons fel. Deras segrar har gjort oss immuna mot majorinsatser som är hyfsade, men inte extraordinära.
Men för mig finns ändå några saker jag tar med mig härifrån i bakhuvudet.
Som Anna Nordqvist.
Hon ska givetvis nämnas ihop med namnen ovan. För 2009 var Anna en debutant som vann detta mästerskap. Fyra år senare ser vi en etablerad spelare på LPGA Tour där en tolfteplats i en major nu börjar bli en vanlig vecka på jobbet.
När det vanligtvis starka järnspelet sviktar visar hon ändå en mental kraft som imponerar. Ett antal gånger var hon nere för räkning på Locust Hils när scorekorten fylldes med bogeys, men lyckades resa sig med de birdies som krävdes för att inte skickas djupt ned i tävlingens ingenmansland.
Och Pernilla Lindberg.
Jag menar: 5737 gånger.Detta är min högst ovetenskapliga uppskattning av hur många gånger Pernilla Lindberg sagt ordet tålamod under veckan som gått. Men 26-åringen från Bollnäs visste vad hon pratade om.
Vid tävlingens slut var hon den ende svenska som inte gjort något sämre än bogeys under LPGA Championships fyra ronder. Att hoppa in i sin egen bubbla och metodiskt mata fram par efter par är en modell som visar sig passa henne när det långa spelet nu utvecklats. Fortsättning följer, får vi alltså säga.
Men främst Inbee Park.
Herre-jävlars-f-n.
Det blir i slutänden en riktig grisseger där hon får påminna oss om det där som är enkelt att glömma bort.
Att det inte är hur, utan bara hur många som egentligen betyder något.
Nu har Park vunnit under sex av sina senaste 22 starter. Däribland finns också två andraplatser. Med Yani Tseng i färskt minne känns det lurigt att förutspå var det här tar vägen i slutänden. Så vi lämnar spekulationerna om vilka rekordvallar som står på tur att mejas ned.
Istället är det bara att spänna fast sig och se vad världsettan kan plocka fram på Sebonack om några veckor. Det är en bana med betydligt mer svängrum från tee.
Vilket kanske är mindre viktigt eftersom Park ändå kan pressa fram den kämpiga 75:a som ändå gav ett särspel, ur en rond med sex fairwayträffar. Detta på Locust Hill som har den brutalaste ruff vi ser på LPGA Tour i år.
Tack för kaffet, Inbee Park. Och tack för mig från Rochester.
Cheerio!
