Den här gången tänker jag ta ett litet steg ur min ordinarie ram som i regel kretsar runt golf på högsta nivå. Tema för min krönika är förebilder, ett begrepp jag ofta läser och hör om. Googlar man ”role model” eller ”förebild” får man många träffar. Det definieras kortfattat som en person som föregår med gott exempel och vars beteende vi vill efterlikna. Helt enkelt någon vi skulle vilja vara som.
Vi vet att förebilder har stor påverkan på unga killar och tjejer som vill satsa på golf eller vilken idrott som helst. Den eller de som lyckas, syns och hörs, kommer att utgöra förebilder. Jag tänker inte bara på våra bästa spelare, som i allra högsta grad är förebilder för våra yngre spelare. I miljön runt unga människor finns det personer som direkt eller indirekt påverkar, ledare, föräldrar, lärare, äldre kompisar med flera. Det är av den anledningen jag vill skriva om ansvaret som vilar på oss vuxna ”förebilder” som jobbar med idrott.
Jag uppfattar en allt hårdare, råare ton och retorik i olika sammanhang. Jag läser om föräldrar som börjar slåss på knattematcher i fotboll eller ishockey, föräldrar eller ledare som skriker och skäller på sina barn. Vuxna människor som använder ord och uttryck jag själv inte vill ta i min mun. Med tillgång till Facebook, Twitter och olika forum på nätet så flödar det av åsikter, trådar och Gud vet vad. Hur vi kan kommunicera genom nätet idag är fantastiskt och bra, men det har sina baksidor. Utan att se den man vill säga något till i ansiktet kan man säga saker man förmodligen inte skulle våga säga i ett direkt möte och det kan läsas av miljoner på ett ögonblick.Jag försöker själv tänka på hur jag beter mig och hur jag bemöter olika människor, jag lyckas långt ifrån alla gånger och det finns saker jag absolut önskar ogjorda. Men jag tänker på det, jag är medveten om det. Jag går inte mot rött ljus om jag har barn i närheten av mig. Som vuxen vill jag ta mitt ansvar och vara medveten om att mitt agerande påverkar andra så jag kan vara en god förebild.
När jag läser om hur siffrorna sjunker bland unga människor som vill spela golf så går mina tankar ofta till hur vi är, vilken bild ger vi av Golfsverige, och då menar jag mig själv, golfklubben, medlemmar eller andra personer som finns i den miljön? Hur bemöter och beter vi oss gentemot dem som inte har en självklar plats?
I Sverige har vi förmånen av att ha goda förebilder i våra bästa spelare. Spelare som på egna initiativ gör väldigt mycket för att på sitt sätt bidra till att ungdomar känner sig hemma i golfen, spelare som gör skillnad. Det vet vi för det får vi höra från killar och tjejer som bestämt sig för att verkligen satsa efter att ha varit i kontakt med någon av våra toppspelare. De har känt sig sedda och hörda och för en liten stund fått vara med människor som föregår med gott exempel, som tar ansvar.
Nu hoppas jag att jag inte har skrämt upp dig som läser som värsta moraltanten, jag kan försäkra att det är jag inte, min intention är som vanligt att inspirera. Det kräver alltid ett visst mått av mod att agera ”stort” och det är inte alltid så roligt som det kortsiktigt kan vara att knipa lustighetspoäng. Det är det ledarskapet och den miljön vi eftersträvar för svensk golf. Min kollega Calle brukar ofta säga att de människor du möter på väg upp i din karriär, möter du också på väg ner, det kan vara nyttigt att tänka på.
