Vår svenska stortävling Nordea Masters avslutades nyligen på Bro-Hofs fina bana. Avslutningen är magnifik, även om det 17:e hålet i år var något snällare än förra året då vinden var skoningslös. Då fanns det spelare som slog boll efter boll i vattnet, inför ögonen på tusentals åskådare. Det var nästan som att beskåda ett gladiatorspel där en stackare slogs mot hela fältet, sina egna demoner och en vind som inte visste åt vilket håll den skulle blåsa.
Jag följde en spelare under damernas British Open för ett par år sedan och hade sällskap i publiken med en tjej som inte spelar golf. Spelaren hade slagit ner sig i en djup bunker och kom inte ur på vare sig första, andra eller tredje försöket. Vi i publiken var tysta och fulla av medlidande men också tacksamma för att det inte var vi själva som grävde oss allt djupare. Tjejen jag gick med sa att när hon har en dålig dag på jobbet så står det åtminstone inte flera hundra människor och glor på henne, ett tacksamt konstaterande.
I tävlingsmomentet utmanar vi oss själva, vi blir jämförda med andra och vi får en utmärkt stämgaffel på om träningen vi lagt ner ger resultat. Att tävla är att utsätta sig för förväntningar, både från sig själv och från omgivningen. Spelare som väljer att satsa på en karriär som proffs har en lång och tuff väg att vandra. Är man inte god nog saneras man bort i en hård men rättvis värld. Det är tävlingstillfället hela deras träning och förberedelse går ut på. Allt de gör ska leda till att de levererar fyra dagar i rad, cirka 25 – 27 veckor per år. Gör de inte det så får de inte vara med.
Skaparen av de moderna olympiska spelen, Pierre de Coubertin myntade det välkända ordstävet:”Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl”. Ja, det låter ju bra men är en något sliten klyscha i den här världen. Till det tas absolut ingen hänsyn när prispengar, antalet platser till tävlingar och tourer ska fördelas, de flesta kämpar väl, tro mig. Du tävlar i första hand mot dig själv. Ja, även det är en sliten klyscha eftersom det inte spelar någon roll om du slår dig själv om det är 130 andra som slår dig. Du ska inte bara prestera i varje tävling utan också hålla dig kvar i systemet så att du har någonstans att tävla även nästa år. Vi brukar säga att har du väl fått in en fot på touren så släpp den för guds skull inte, att ta sig tillbaka är oerhört tufft.
Vi tar herrarnas PGA-tour som exempel: Du börjar med ett förkval som går på sju olika platser. Klarar du dig igenom detta så går du vidare till första kvalsteget, en kille gick 23 under par där och gick då vidare till andra kvalsteget och nu börjar du närma dig det beryktade slutkvalet. Det spelas över 108 hål och det är 25 – 30 spelare som får det åtråvärda kortet för att få spela på touren. För ett par år sedan besökte jag PGA:s slutkval i USA. Följde bland andra Lee Janzen som vunnit åtta gånger på PGA-touren, varav två US-Open (1993 och 1998). Vad du har i bagaget spelar som sagt ingen roll i det fullt demokratiska kvalspelet.
Är du så bra att du ens tar dig till slutkvalet så handlar det om en veckas prestation, har du sträckt dig i ryggen eller blir förkyld tas ingen hänsyn, du får vänta ytterligare ett år innan du får en ny chans. (Det finns naturligtvis andra vägar in men det tänker jag inte gå in på nu.) Att prestera under dessa förhållanden är grymt men samtidigt utmanande. Genom att utsätta mig själv för saker som kanske inte alltid känns bekväma eller trygga så lär jag mig.
Det sägs att de konståkare som faller mest och oftast i början är de som blir bäst. De vågar lämna sin bekvämlighetszon, ge sig ut på hal is så att säga. Om du av någon anledning inte tävlar i denna underbara idrott vill jag rekommendera dig att göra det. Om du nu inte ska försörja dig på golf så kan du ju till och med tillåta dig själv att falla både en och två gånger, i gräs landar man som bekant mjukt.
