Det är bara att bita ihop.Vid sidan av de mer (Riviera, Pebble Beach) eller bara aningen mindre (Torrey Pines södra) vassare banor som radas upp under PGA Tours västkustsving kommer golfpubliken växelvis att tvångsmatas med pro-am-golf.
Som i veckans Humana Challenge.
Det här handlar inte om att ifrågasätta underhållningsvärdet för dem som deltar eller följer det hela på plats vid repen. Möjligheten till pro-am-spel är trots allt en av golfens unika tillgångar.
Men i tv-mässig form blir anrättningen i sanningens namn alltid överraskande olidlig efter någon halvtimme eller två. Fast jag kommer ändå att sjunka ned framför någon tillgänglig skärm.
Dels för att man inte begriper bättre.
Dels för att Phil Mickelson nu gör sin första tävling för 2015.
Under det bleka fjolåret sprattlade han främst till under PGA Championship. Därefter spelade Mickelson sedan lite frimodig wedgepingis från sponsortälten under The Barclays och strök en gång för alla ut sig från Tom Watsons julkortslista under den där presskonferensen på Gleneagles.
I övrigt hände det inte alltför mycket. Efter 20 raka år med en eller flera segrar på PGA Tour förpassades 44-åringen till ett resultatmässigt ingenmansland som han inte riktigt är bekväm med att irra runt i.
Och detta sätter tonen hos den Phil Mickelson som vi kommer att möta under veckans tävling i Palm Springs. Revanschlusten har redan tydligt börjat sippra fram. Till viss del genom det fysprogram som Phil och coachen Sean Cochran manglat igenom fyra gånger per vecka under den nära fyra månader långa ledigheten från touren. Allt socker har också uteslutits från kosten, vilket kompletterar den laktosfria diet som hållits sedan de tidigare problemen med reumatism.
Egentligen är det där inga konstigheter som förtjänar tunga utropstecken, utan snarare åtgärder som kommer att krävas för att den med några år på nacken ska kunna fixa träningsmängden som idag krävs för en yrkestillvaro i golfens absoluta elitskikt.
Ett antal mindre överflödskilon och något mer muskelmassa senare har i alla fall Phil börjat få lite betalt i att bollhastigheten maxats upp till bortåt 180 mph när driven finns i näven.
Något han själv slår glädjevolter över och häromdagen fick honom att utmana en lätt förvånad Keegan Bradley i en improviserad longdrive-duell under Ben Cranes välgörenhetsevent.
Skygglapparna får ändå plockas fram när vi Patrick Reed-hyschar åt diskussionen om att det egentligen mest var ett skakigt järnspel och en kall puttning som inte fick fjolåret att hända på allvar för honom. Att Phil kan skicka bollen till ännu mer avlägsna postnummerområden bör också skapa en orolig känsla inför de där vildare dagarna med drivern som förr eller senare dyker upp.
Men bortse från det för en stund.
För vem annars som lufsar runt innanför repen både ger och tar av publikens energi lika helt och fullt som Mickelson? I den moderna erans processbelamrade mentalitet är han också en av få som rakt av kallar sig själv för idiot när tv-kamerorna rullar efter en bränd majorseger, eller överger alla genomarbetade spelplaner för möjligheten att mosa en hyperaggressiv järnsexa från en mindre bädd av tallbarr.
Så visst.
Är Phil lyriskt glad över mer drag från tee är jag glad.
Utan vidare frågetecken.
Av ren självbevarelsedrift är det sådant som krävs när trögflytande pro-am-ronder ska tröskas igenom från tv-soffan.
