Jaha, så sitter vi där igen då.
Med några futtiga dagar kvar till det omtalade och prestigefyllda Klubbmästerskapet – tävlingarnas tävling på Sveriges alla golfklubbar.
Starttiden har redan dunsat ned i mejlkorgen och då vet man liksom att det inte finns någon som helst ärorik möjlighet till återvändo.
Varför man över huvud taget bemödar sig med att klicka i den där lilla symbolen för ”Anmäl” är ett av livets mer svårlösta mysterier, eftersom man vet att handlingen oundvikligen (verkligen oundvikligen!) är en enkelbiljett rätt ner i ångestträsket.
Det blir skakiga drivar hit, yipsade chippar dit, ronder som tar fem och en halv timme och när lördagen är över står man där framför resultattavlan och hoppas att två gånger 80 ska innebära att man får gå ut och göra precis samma sak på söndagen igen.
Hur dum i huvet får man bli egentligen?
Trösten är väl att det finns de som har det ännu värre. Jag lider verkligen med er, ni tappra KM-spelande klubbpros…
