Få platser inom golfen är så omgärdad av skrönor, berättelser och anekdoter som Muirfield.

Oftast handlar det om hur folk har blivit nobbade och avspisade från att spela.

Bloggen vill exempelvis minnas att en gammal Muirfield-vinnare (kan det ha varit Tom Watson?) fick beskedet att han inte kunde komma ut på banan, eftersom det var fullt. Varpå han gick ut på intilliggande Gullane, varifrån han kunde konstatera att Muirfield låg helt öde. 

Men numera tycks attityden ha förändrats och plötsligt släpps både kreti och pleti ut. Herregud – klubben har till och med tidbokning på nätet nuförtiden.

Fast uppträder man bara tillräckligt trotsigt så går det uppenbarligen att åka på en smocka ännu.

Det fick den svenska fyrbollen som besökte banan nyligen uppleva. Lydigt delade de upp sig i två tvåbollar, eftersom reglementet föreskrev detta, och spelade sedan på i snabbt tempo som ingen kunde anmärka på. Men med fyra hål kvar sprang man in i en massiv vägg av gästspelande japaner, som lirade singelspel i ett antal fyrbollar och allt gick plötsligt hur segt som helst.

Svenskgänget tyckte i det läget att det var liten poäng att spela i tvåbollar och bestämde sig därför för att ta de sista hålen ihop, vilket man kan tycka var ett ganska logiskt agerande.

Men se det ansåg inte klubbens sekreterare.

För när svenskarna hålade ut på den 18:e greenen kom mannen ut med bestämda steg och deklarerade:

”Gentlemen. I never want to see you here again”.

Portade på livstid, alltså.

Och så kan myten om Muirfield fortsätta att frodas ett tag till.