Ullna GCC i början av augusti 1984, jag hade spelat golf i fyra år, vunnit den klassiska Colgate Cup tidigare den sommaren, och hade väl egentligen ingen idol inom golfen. Möjligtvis Bernhard Langer, tysken som höll höger hand överst i puttgreppet, precis som jag. Det var anledningen till min beundran, vem han var eller hur han för övrigt spelade hade jag dålig koll på. Men han greppade som jag, eller jag som han snarare, och det räckte bra.
SEO spelades på Ullna i augusti och jag hade tagit mig till banan för att följa en svensk Europatourtävling live. Det var första gången och jag hade ingen aning om hur man skulle bete sig. Anledningen till besöket var att en kompis hade anmält sig som frivillig caddie ifall någon av stjärnorna på plats behövde förstärkning på bagen. Anders (vår kompis) fick en bag och den tillhörde Brian Barnes, engelsmannen som representerade Skottland under sin karriär. Vet inte om någon kommer ihåg Brian, han blev ganska känd för en liten puttfadäs under en tävling i Frankrike i slutet av sextiotalet (en annan story), han har i övrigt ett hyfsat Ryder Cup-facit.
Hur som helst så fick vår kompis bära Brians bag och därmed blev Brian vår idol. Så enkelt var det på den tiden, ohämmad lojalitet till en fullkomlig främling men på samma sida var vi. Min kompis fick ett par begagnade Foot Joy Classic av Brian som tack för besväret, tror inte ens de passade men vår hjälte blev han ändå och han fick både kompisen och mig att drömma om en tillvaro som proffs.
Jag växte upp under Stenmarks storhetstid, då läraren avbröt lektionen och drog fram tv-apparaten när Ingemar skulle åka. Under kvällen efter ett lopp gav man sig ut på sina orange miniskidor för att upprepa det man precis sett på tv. Jag ville alltid vara slovenen Bojan Krizaj, eftersom han åkte utan mössa vilket också jag gjorde. Det ska som sagt inte mycket till.
Min poäng med de här anekdoterna är vikten av förebilder. Vikten av att få vara nära och ta på den miljö man drömmer om.
Att på den tiden, 1984, följa en stor tävling på hemmaplan var exotiskt, spännande och stort för en 16-årig golftjej. Man kom nära en miljö som man längtade till, men kanske inte visste så mycket om. Mina två exempel från den tiden handlar om manliga förebilder för man fick hålla till godo med det som erbjöds, Liv Wollin hade jag ännu inte träffat på. Sedan dess har mycket hänt på damsidan både internationellt och i Sverige.
Nu kan vi efter några års ofrivilligt uppehåll åter igen erbjuda den svenska publiken, unga tjejer och killar, en Europatourtävling för damer på hemmaplan. En tävling där unga spelare får komma nära och upptäcka sina idoler. Kanske få en blick från någon av våra svenska stjärnor, Anna Nordqvist, Caroline Hedwall eller någon annan. Någon som själv stått där en gång i tiden, utanför repen, och drömt om att en dag få spela som proffs ute i den stora världen. En blick som säger att allt är möjligt, om du vill och är beredd att göra jobbet, för att en dag själv vara den som inspirerar en annan unge till att föra vår goda, svenska golftradition och framgång vidare in i framtiden.
Varmt välkommen till Helsingborg och Vasatorps GK i september nästa år, ta med varenda unge du känner. Vem vet vad det kan leda till?
