I somras var jag inbjuden av Svenska Olympiska Kommittén, SOK, till ett studiebesök under OS i London. Jag satt i den stora kantinen där alla idrottare och ledare äter under OS. En gigantisk lokal som kanske mest kan liknas vid en hangar för mat och idrottare från hela världen. En person ur SOK:s stab satt bredvid mig och undrade om kanske inte detta kommer att vara svårast för golfarna; att bo och äta enkelt. Frågan fick mig att reflektera över myter och fördomar om vår idrott och dess utövare. Jag återkommer till ämnet i slutet av krönikan.
Jag vill först reflektera över det gångna golfåret och kan konstatera att det på många vis varit ett framgångsrikt år ur svenskt perspektiv: Två segrar på herrarnas PGA-tour genom Carl Pettersson och Jonas Blixt. 18 topp tio-placeringar fördelat på sex spelare. På Europatouren (ET) blev det tre segrar genom Peter Hanson och Henrik Stenson, 31 topp tio fördelat på nio spelare. För våra proffsdamer blev det en seger på Europatouren (LET) genom Caroline Hedwall och 18 topp tio fördelat på sju spelare. På LPGA-touren blev det inga segrar 2012 men däremot 18 topp tio fördelade på fyra spelare varav Anna Nordqvist själv stod för 12 av dessa. Vi har haft spelare som varit med i slutstriden i majortävlingar, Peter Hanson i Ryder Cup. I tillägg stod Kristoffer Broberg, David Lingmerth och Henrik Norlander med flera för enastående prestationer och bjöd på många härliga ögonblick under 2012.
Allt detta vill jag och flera gärna ha mer av även 2013, då det ger oss glädje och viktig uppmärksamhet till vår idrott, fokus som skapar intresse för vår idrott golf. Det borde ligga i allas intresse. Jag är ödmjuk inför det faktum att golfen är en stor global sport där flera länder, i och med OS-statusen, gör enorma satsningar för att få fram medaljörer i OS 2016. Vi har en tradition av framgångsrika damer och herrar från Sverige som skämmer bort oss med segrar och höjdpunkter på världens tourer. Utöver proffsframgångarna tog Sverige EM-guld för pojkar och flickor 2012 vilket ger oss gott hopp om återväxten.
Trots detta positiva budskap vill jag samtidigt höja ett varningens finger. Inte för att förstöra glädjen eller måla fan på väggen, men för att göra oss uppmärksamma på att det hänger på oss. Ja, oss alla som på ett eller annat sätt är involverade i golfen. Vi har ett ansvar och låt oss ta det på allvar.
Gör mig sällskap i ett nyårslöfte där vi tar det gemensamma ansvaret att skapa bästa möjliga förutsättningar för att svenska spelare kan fortsätta sätta Sverige på golfkartan.
Våra spelare kommer fram och fostras på svenska golfklubbar, i Värmland, Skåne, Göteborg, Hälsingland, Sörmland osv och det är den goda myllan jag vill lyfta fram i vår svenska modell. Och därmed osökt tillbaka till frågan jag fick där i kantinen i London. Kommer det bli svårt för våra golfare att bo och äta enkelt? Nej. De har inte vuxit upp med en utrullad röd matta utan har tragglat sig runt på den svenska landsbygden med uthålliga föräldrar och ledare, kanske bott på tältsäng i ett garage i Åtvidaberg för att plocka ett exempel från min egen närmiljö.
Vi får inte ta våra framgångar för givna för det är inte självklart att Sverige alltid kommer producera världspelare på den här nivån, det kräver en kollektiv arbetsinsats. Det tänker jag på varje dag i min roll som förbundskapten. Vi är bra och vi kan vara stolta över vårt svenska arv och de spelare som idag skänker glädje i vår idrott men vi ska inte ta det för givet. För att beskriva min attityd tar jag hjälp av Eleanor Roosevelts ord om fred:
”It isn’t enough to talk about peace. One must believe in it. And it isn’t enough to believe in it. One must work at it.”
Fundera på hur du och vi kan bidra till att det fortsätter vara en framgångssaga för det gynnar oss alla.
