Det ska rätt mycket till för att en rookie ska handplockas av en kapten för ett Ryder- eller Solheim Cup-lag.
Därför ska Alison Nicholas kanske ha en smula kredd för att hon satsade på Caroline Hedwall, men ärligt talat – var det något att diskutera egentligen?
Inte för att konkurrensen var medioker, för det var den inte.
Utan för att Hedwall mer än en gång har visat att hon är given i det här laget och på min egen ranking av spelarna i Europa så ligger hon just nu på platserna 6-7 nånstans.
Under sitt första proffsår har hon både visat att hon klarar av att vinna och att hon dessutom kan hantera en helt ny och ovan situation (Powerplay i Wales) där hon plötsligt förväntas prestera inför en hel golfvärlds (nåja) ögon. Jag är inte ett dugg orolig för att hon skulle vika ner sig i damgolfens mest hypade tillställning utan är helt övertygad om att hon kommer att ta det som en helt vanlig söndagspromenad på Barsebäcks Donald Steel-bana.
Om det sen räcker för att ta några poäng mot de favorittippade amerikanskorna återstår att se, men varför inte.
Förresten: Fyra svenskor i laget är inte på något sätt oväntat, men likväl glädjande att vi fortfarande är så bra representerat i de här sammanhangen.
