Bloggen tillhör inte vanligtvis de troendes skara. Åtminstone inte när det gäller den vardag som utspelar sig bortom de finklippta gräsytorna.
Men när det gäller golf så – ursäkta språket – vete fan.
Det måste helt enkelt finnas en högre makt som rattar runt oss som marionetter och straffar den sturske och ger den behövande en klapp på huvudet då och då, men inte för mycket utan precis lagom för att hålla gnistan vid liv.
Bloggen lirade igår med comebackande Vänsterspelaren, som återigen har börjat känna på liret efter lång frånvaro.
Det var fina slag och muntra miner i ungefär två hål, för min gode vän. Sedan bar det av utför. Högstanivån var lika god som vanligt, men då och då kom demonerna och tittade till honom – och påminde om varför han packade i hop grejerna för några år sedan. Efter en mediokert pullad järnsexa mot den nionde greenen var jag övertygad om att det jag just upplevde var hans livs sista golfrond och när han hittade bollen under en enbuske var det inget som sa emot den prognosen.
Då kände Golfgudarna att det här var en kille som behövde en hjälpande hand. Så med ryggen vänd mot greenen och klubban i en omöjlig vinkel lyckades han på nåt sätt skyffla in bollen på green och ögonblicket senare dränkte han fallande tolvmetersputt för par. Sedan gick han sista nio på par och i bilen därifrån började han redan prata om nästa rond.
Då kommer han förstås att åka på en rejäl smocka i mellangärdet.
Vad Bloggen får kan man bara spekulera i.
Jag brukar ju ligga lågt med att prata om min egen golf, eftersom det är så ointressant – men en lika osannolik som oväntad birdie-birdie-finish såg till att slutsiffran i scorekortet färgades röd för första gången i år – och då kan man väl få friheten att skryta lite?
Särskilt som det är 90-garanti nästa varv. Det kommer nån där uppe att se till.
