Jag har anmält mig till Vasaloppets öppna spår den 25:e februari.
Varför det?
En fullt naturlig följdfråga som jag har fått flera gånger.
I mitt svar märker jag att jag tenderar att bli en aning aggressiv. Kan ha att göra med att jag själv inser att det är ett ganska dumt initiativ med tanke på min bakgrund, eller snarare brist på bakgrund, som skidåkare och jag känner att jag behöver argument för att rättfärdiga initiativet. När jag får frågan från golfare kontrar jag, lika aggressivt, och undrar varför de vill spela Old course på St Andrews? Är inte det precis samma sak? Vi söker historisk mark, i fäders spår för framtids segrar! tänker jag, slår mig för bröstet, och hostar till.
Oavsett behöver jag förbereda mig för loppet och det har jag gjort genom att först tillbringa tre veckor i ett garanterat snöfritt Asien, omedelbart efter två veckor i influensa och tiden rinner på.
”Du behöver minst 40 mil på snö innan du åker”, skorrar den elake, ”klipp för guds skull tånaglarna innan du åker, annars får du ett helvete”, och så vidare. Varningsropen ekar.
Jag har i skrivande stund cirka 35 mil kvar på snö och klockan tickar. Min inre röst peppar mig och säger att du har sprungit många mil och har bra grundfysik, oroa dig inte.
Känner jag mig möjligtvis oförberedd? Det är inte så att jag tänker slåss om en tätposition men jag vill komma i mål, göra en bra tid, jag är inte där för att ha kul. Jag vill göra det bra och jag vill förtjäna min blåbärssoppa och klarar jag det kommer jag vara nöjd, om än med smärtande höftböjare. Jag vill åtminstone känna mig bättre är min syster, som efter ett Tjejvasalopp på 90-talet lämnade skidorna ihopklistrade i garaget i tre år för att en vacker höstdag ta fram dem igen och elda upp dem i trädgården under ondskefullt fnittrande.
Kommer då naturligt att tänka på ett uttryck som dyker upp allt oftare nu för tiden, Deliberate practise, avsiktlig träning. 10 000 timmar för att nå expertnivå, hur mycket är det egentligen och hur många års träning betyder det? 10 timmar i veckan i drygt 19 år, drygt en och en halv timme om dagen, sju dagar i veckan.
Sen det här med motorisk inlärning, innan puberteten helst och som 45-åring har det fönstret som ni förstår stängts för länge sedan. Jag vet ju detta. Det finns inga genvägar, vad det än gäller. Vad är en rimlig målsättning med tanke på hur många, eller i mitt fall få, timmar man lagt på att förbereda sig inför uppgiften, vad den än är? Vi pratar i golf om att det snarare krävs ca 18 000 timmar för att nå världsnivå. Inte så konstigt att snittåldern bland de bästa snarare är 40 än 20, det tar tid att mästra, om man inte gör som Tiger och börja när man är tre år.
Jag behöver ”guschelov” (östgöte) inte nå världsnivå i vare sig skidåkning eller golf och vill jag göra det bättre än jag gör det idag så ligger det i mina händer. Det hjälper marginellt eller föga om jag köper bästa utrustningen, anlitar Gunde Svan som tränare eller tar med mig egen psykolog om jag inte gjort jobbet.
När det inte går som bäst så behöver jag titta mig själv i spegeln och fråga; kunde jag gjort något mer eller annorlunda, inte leta utanför mig själv, byta ut stödapparaten eller nätverket, det är en alltför enkel lösning. Ansvar och ärlighet gentemot mig själv och andra… ”Bildning är det som blir kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt oss” Ellen Key
