En del av mig såg en oerhört sömning och odramatisk finalrond (eller tja, mest ett klubbhus faktiskt).

En annan såg ännu ett kapitel i vad som kanske blir damgolfens vackraste historia.

För Inbee Parks uppvisning och överkörning av fältet på läckra Sebonack var oerhört mäktig och en ny bekräftelse på att hon är the real deal. Vad som gör henne så bra är intressant att spekulera i, för när vi ser Park svinga så möter inte ögat vad planetens samlade tränarkår läst skolböcker kring. Frånsett en detalj då. Det är en oerhört repetitiv rörelse och hon gör i stort sett samma sak varje gång och hennes missar blir sällan särskilt kännbara.

Dessutom har hon bra huvud, vet hur man får jobbet gjort och detta kryddat med en puttning att dö för gör sydkoreanskan extremt svårslagen.

Nu pratar vi förstås exalterat om möjligheterna till en Grand Slam och visst är det befogat, inget snack om det. Men riktigt så enkelt är det inte, särskilt inte som den fjärde etappen av fem handlar om att bemästra linksturf. Nu är Parks track record i British Open inte dåligt – hon blev tvåa i fjol och har tre raka topp tio.

Men vi ska också ha klart för oss att här är väder, lottning och i viss mån flyt en betydligt större faktor än när det handlar om target golf i solsken. Dessutom kommer pressen förstås att tillta, vilket gör situationen ännu tuffare.

Fast visst finns möjligheterna, i synnerhet som det börjar bli lite Tiger Woods-vibbar över snacket från konkurrenterna och det ger Park ett upp redan på första tee. Spännande fortsättning följer.