Det första jag minns av magputtern är att Paul Azinger använde den någon gång i början av 2000-talet. Vissa skrattade.
Den har tydligen testats av andra experimenterande golfspelare långt tidigare än så men det fulls genomslaget har väntat. Ända till nu, känns det som.
Phil Mickelson har kört den, Vijay, Webb Simpson, den tidigare ack så elegante Adam Scott likaså. Tim Clark och vår egen Calle P och så fick väl belly-puttern sin första major i och med Keegan Bradleys seger i PGA-mästerskapet på Athletic Club ifjol.
Nu ska magputterns vara eller icke-vara behandlas igen (Läs mer här) av golfens mäktiga män och det ska bli spännande om och hur de överhuvudtaget kan och vill stoppa den.
Jag måste säga att jag sällan ser magputtern när jag är ute och spelar och ingen av mina polare har någonsin haft en. För mig har det helt enkelt känts som en tävlingsklubba.
Men enligt Dormy så pushar deras leverantörer för ett kraftigt ökat intresse inför 2012. Ifjol sålde Dormy inte mer än mellan 30 och 40 magputters av två olika märken men i år har många lanserat nya modeller och de finns nu i princip hos varenda puttertillverkare och ligger mellan 1500 och 3700 kronor i pris.
Personligen har jag svårt för magputters av några olika suspekta anledningar.
Först och främst känns det inte som utveckling utan förändring… och jag tycker inte att man ska ändra grundförutsättningarna trots att jag är väldigt långt ifrån konservativ… (tror jag).
Skäl två är rent estetiskt. Jag tycker att det ser groteskt ut.
Skäl tre är att jag tycker att det är en viktig del av spelet att kunna behärska det finmotoriska och att vid behov jobba hårt med mentala bitar för att lösa den typen av problem när de uppstår. Magputtern är en genväg som känns fel, helt enkelt.
Jag har konstant yips så det är inte det att jag missunnar folk att få hjälp, jag tycker bara att de skulle svängt vänster istället för höger. Fortsättning följer men om ni är intresserade av vad Tiger tycker, läs här.
