I min förra krönika skrev jag om min känsla inför Vasaloppet och reflektioner kring vikten av förberedelse. Jag fortsätter i samma (skid)spår.
Hur det gick? Jag gick i mål, det gjorde ont, jag ifrågasatte beslutet att åka flera gånger när jag diagonalade på myrarna, saxade i uppförsbackarna och plogade i nerförsbackarna mellan Sälen och Mora. Läste ni förra krönikan så förstod ni att jag var, med facit i hand, naiv gällande vikten av förberedelse för att kunna åka skidor nio mil i sträck. Men det var mäktigt att glida över mållinjen i Mora med värkande ljumskar och rygg. Smärta och trötthet och ändå vill jag göra det igen. Jag trodde naturligtvis inte att jag skulle vinna Vasaloppet men jag hade högre tankar och tro om min prestation och förmåga än vad som visade sig vara fakta.
När jag stod där och stakade så tänkte jag; hur kan de som vinner åka på knappt fyra timmar, med endast glidvalla och stakning i nio mil? Staka sig uppför Lundbäcksbackarna där vi andra, ”normala”, saxade oss upp i strösockret. Det ter sig omöjligt och svårt att förstå.
Hur kan man gå 16 under par på en bana som är 6800 meter, med greener som är lika hala som mitt bakåtglid var i skidspåret. Det är skillnad, stor skillnad, på de som är experter, de som kan, och på oss andra ”normala”.
Vår egen doktor i golf, John Hellström, har tagit fram och arbetar med golfens krav- och kapacitetsprofil. Ett dokument på dryga 150 sidor. I ett avsnitt i kravprofilen beskriver John svårigheterna med att jämföra spelares resultat och prestationer. Det är lätt att tänka att man är nära de bästa då man vid något enstaka tillfälle har gjort ett bra resultat. I sitt stilla sinne tänker man att ”jag nog inte är så långt ifrån de bästa ändå, ska bara få lite flyt så blir det nog bra”.
Tro mig, det är skillnad, och skillnaden är större än vi tror och kanske vill tro. I golf kan vi mäta och jämföra prestation med något som kallas CR (Course Rating). En CR graderar hur svår banan är för en scratchspelare under normala ban- och väderförhållanden. Den är presenterad som antal slag med en decimal (t.ex 72,5) och värdet beror på svårighetsbedömningen. När majortävlingarna spelas så är banorna i regel uppsatta i svårighetsgrad = CR 76. Det vill säga, en scratchspelare förväntas skjuta 76 eller mer på en sådan bana.
Ett exempel vi alla känner till från den årliga högtidsstunden framför tv-n: Bana: Augusta National, Par 72, Längd 7435yards (6799 meter), CR 76,2 (ej officiellt)
Vi jämför Scratchspelare vs vinnaren av US Masters 2010
Över runda:
Förväntad totalscore för scratchspelare per runda mot PAR = ˃ + 4
Segerresultat 2010 (Phil Mickelson) per runda mot PAR = – 4
Förväntad skillnad per runda = ˃ 8 slag
Över tävling
Förväntad totalscore för scratchspelare över tävlingen mot PAR = ˃ + 17
Segerresultat 2010 (Phil Mickelson) mot PAR = – 16
Förväntad skillnad per tävling över fyra rundor = ˃ 33 slag
Trettiotre slag, minst. Det vi inte tar med i den här beräkningen är andra yttre omständigheter såsom press, tv-kameror, korridorer av publik med mera vilket säkert skulle göra skillnaden ännu större.
Jag var betydligt mer än 33 slag efter vinnaren i Vasaloppet om ni förstår vad jag menar, men det tar inte udden av upplevelsen och utmaningen att testa sina gränser. Jag tror faktiskt att jag var lika glad och nöjd som Aukland var när jag gled över mållinjen i Mora och det är med respekt och ödmjukhet jag kan konstatera att det är skillnad på mig och experten. Det är bra att veta var jag står så att jag kan sätta en rimlig målsättning för mitt resultat.
Det är OK att det är skillnad, konstigt vore annat.
