Det är en nästan illegalt sen söndagskväll när Robert Streb darrigt sänker en knappt meterlång birdieputt på det andra särspelshålet. En syn som kastar mig nästan tio år tillbaka i tiden. Kylan från den avslagna februaridagen på Råsunda kryper snabbt åter in under skinnet. Alla läktare utom den östra sittplatssektionen är avstängda, och från denna plågar vi oss igenom ett bedrövligt försök till fotbollsmatch mellan Djurgården och Vålerenga på ett frystorkat underlag som förverkat all rätt att kallas för gräsmatta.
Sea Islands bermudafairways svarar visserligen betydligt bättre på bollens rörelser. Men jag får samma bismak av forcerad säsongsförlängning från PGA Tours tidiga hösttävlingar som under fotbollens Royal League-försök.
Tourgolfens allra högsta utpost lever sedan några år tillbaka i ett oavbrutet flöde där september månads FedEx Cup-final knappt svalnat innan den nya säsongen kickas igång under oktober. För oss som är dumma i huvudet nog att försaka nattsömn för minnesvärda segerstrider mellan elektriska publikfavoriter som Ben Martin och Kevin Streelman är andningsutrymmet borttaget. Den där luftiga decembermånaden där man på sin höjd abstinensklämde någon plojig uppvisningstävling byggde upp ett stegrande sug inför det nya årets premiärtävlingar på Hawaii, som sedan kulminerade i västkustsvingens pärlband med nedslag på Riviera, Torrey Pines och Pebble Beach.
Ja, jag talar för alla oss uppskattningsvis sju till åtta tittare som bänkar sig framför Viasat Golfs tyngsta nattmanglingar och nu får nöja sig med en hastighetsreglerad plan motorvägssträcka – som med en plan EKG-kurva tuggar på hela vägen fram till dess att de riktigt stora namnen kliver på igen. Med visst undantag för sporadiska gästspel i Asien och på andra håll i världen där Phil Mickelson och co gör sin grej för hyfsade prispengar eller garanterade startsummor av bättre modell.
Det finns röster som påstår att PGA Tour inte skapat denna diaboliska säsongsloop enbart för att rubba sinnesfriden hos svaga individer som jag själv. Istället ska den öppna fler speltillfällen för lägre rankade gubbar som annars får svårt att etablera sig ute på golvet samt ge mer svängrum åt de strategiskt viktiga tävlingarna i Asien. Så med bittert avundsjuk underton får jag kanske lära mig att leva med att PGA Tour aldrig landar i den amerikanska fotbollsligans schema, där den ordinarie delen av säsongen håller en enad nation i ett järngrepp under 17 hyperkoncentrerade veckor.
Att Royal League lades ned något år efter den där bistra DDR-lördagen på Råsunda är trots allt en halv seger.
