Jaha. Inbee Park alltså.
Det kändes som att det egentligen var klart när Inbee sätter sig i golfbilen och åker ut till 18:e för att påbörja särspelet. Hela tiden med ett kolugnt ansiktsutryck.
Hon är anonym för den större delen av den svenska golfpubliken, vilket är synd. Inbee är en förbaskat kul golfare att följa.
Det silkeslena tempot, den högst egenkomponerade svingrörelsen och ett närspel som stundtals nästan är värt att sälja en närstående släkting eller två för.
Under de senaste åren har andra spelare slagit bollen bättre och längre från tee och oftast kommit närmare flaggorna. Men få har behärskat själva spelet golf lika krossande bra som Inbee Park.
Med sin ofta ofattbart starka puttning har hon under åtskilliga ronder omvandlat minimala möjligheter till vinnande slag. Inbee är därför ett viktigt inslag i den absoluta världstoppen, där hon utgör en skön kontrast till vassa mäktigt ballstrikers som Michelle Wie och Suzann Pettersen. Ja, någon som ständigt påminner oss om hur långt man egentligen kan komma genom att bygga spelet kring sina individuella styrkor.
Jag vet att Adam Scott åtminstone delvis håller med mig i detta.
Så fort han känner att tempot lider iväg på banan är det i alla fall Inbee Parks sving han visualiserar framför sig.
Det ska jag också göra när det nu är dags att stänga igen datorn från den sista upplagan av LPGA Championship i nuvarande form.
Tack och bock från Rochester. Och swing easy when it’s breezy.
