I helgen hörde jag Per-Ulrik Johansson sitta bakom Viasats mikfrofoner och det fick mig att fundera lite.

Tänk vilken förmåga vi har att glömma gamla stjärnor.

Ursäkta, men är det någon i dag som minns hur ända in i Hälsingland duktig golfspelare Per-Ulrik Johansson faktiskt var? Tja, de sex Europatoursegrarna kan ju förstås vem som helst läsa sig till varje gång statistiken över svenska ET-titlar dyker upp.

Men de två Ryder Cup-matcherna (Europa vann bägge) och de mäktiga segrarna i Dunhill Cup och World Cup är det färre som kommer i håg. Liksom den grymma Augustaraden 12-12-24 inom loppet av tre år i slutet av 90-talet.

Frågan man spelare som var med när han var som allra vassast får man också veta att han på den tiden hade få övermän när wedgen och puttern var som hetast (Davis Lovs på Valderrama -97 vet).

Ja, jösses vilken lirare det var. Glöm aldrig, aldrig det!