Efter tolv spelade hål var Fredrik Jacobson fyra under par och i delad ledning. Men därefter körde ronden i diket.
En treputt på hål 13 inledde ett mindre roligt svep med fem bogeys på det sex sista hålen. Scorekortet undertecknades med 72 slag på sista raden.
Vad han främst tar med sig från detta? En nöjd känsla över det långa spelet.
– Jag slog bollen fantastiskt och missade ingen fairway under de 14 första hålen. Jag var på foregreen sex meter från pinnen på något korthål, men puttade också på alla hål fram till 15. Spelmässigt var det en helt fantastisk start, konstaterar han.
Det var problemen att hitta rätt känsla för greenernas hastighet som fällde krokben för honom i slutet av ronden. En period med spel i Sverige har satt spår i längdkänslan, som ännu inte kommit tillbaka till 100 procent på Valhallas vältrimmade krypven.
– Jag har varit i Sverige en månad och puttat där, så jag drog förbi puttarna hela tiden idag. Några satte jag på vägen tillbaka. Sedan brände jag ett par under andra halvan, så det är tufft på de här greenerna att ha en dryg meter tillbaka hela tiden.
Det blir dock inget extra puttningspass under eftermiddagen. Troligen kommer inte heller Fredik att fira jul ihop med den störra övningsgreenen som ligger direkt ovanför rangen.
– Nej, jag tycker att slår puttarna bra. Den puttinggreenen här är inget vidare att träna det på. Den lutar för mycket. Det är antingen väldigt nedför eller uppför. Det är lite synd att det inte finns någon green som man kan stå och nöta lite på, för så mycket lutar det inte ute på banan. Det är bara att ställa in sig mentalt på att man ska korta baksvingen lite eller vara lite mjukare igenom.
