Vem var det som vann då? Samma bana, samma elaka arrangör och liknande väderförhållanden. Var det herrarna eller damerna som var bäst?
Om man bara tittar på siffrorna så är det enkelt att hitta några nyckeltal:
>> Herrarnas snittscore för veckan var 73,1, damernas var 74,6.
>> För att klara kvalgränsen i herrarnas tävling var du tvungen att spela på +5 eller bättre, damerna klarade sig kvar på +9 och bättre.
>> Herrarna träffade 70 procent av alla fairways, träffade 56,5 procent av alla greener på rätt antal slag (greens in regulation) samt hade ett snitt på 1,69 putt per hål.
>> Damerna träffade 73,1 procent av alla fairways, 54,8 procent av greens in regulation och hade ett snitt på 1,75 putt per hål.
Siffrorna handlar om snittet för alla fyra speldagar.
Vad säger det då? Vi visste redan innan att damerna skulle ha svårrare klubbor in mot flaggorna, och det visar ju siffrorna också. Herrarna vann siffermatchen, vilket såklart var givet från början, men damerna vann marknadsföringsmatchen. Man får inte glömma att det är USA:s stora Open det handlar om och då smäller en amerikansk segrare högre än en tysk. Då smäller nerv, spänning och fight mellan två amerikanskor högre än en överlägsen segrare, som lämnat resten av fältet bakom sig redan efter två dagar.
Men egentligen är det USGA som är den stora segraren.
Det amerikanska golfförbundet fick ett återbud av en tänkt arrangör av damernas US Open och frågade sig: vad gör vi nu? Pinehurst no 2 var redan klar för herrarna, så frågan gick helt enkelt dit. Och på den vägen är det.
De vågade friskt och hade sedan all tur i världen. Det var tur för arangören att Martin Kaymer lade konkurrenterna långt bakom sig och gjorde sannolikheten för omspel om segern till noll. De hade också tur med vädret. De tidiga prognoserna utlovade mycket värre omständigheter för herrarna än det sedan blev. Pinehurst är förvisso inte vilken bana som helst och hade säkert tålt ett och annat regn, men torkan och solen höll banan hård och i fint skick genom båda veckorna.
De skeptiska damspelarna sjöng raskt USGA:s lov och applåderade denna möjlighet att visa upp damgolfen. Och när alla bitar föll på plats kunde det inte ha blivit ett bättre slut. Nerv, dramatik och publikjubel för en amerikansk segrare.
Det är bara att gratulera LPGA-touren som nu kan skörda frukterna av USGA:s arbete. Annars kan man tycka att det är LPGA-touren som borde gå i bräschen för att bygga damgolfen genom nya spännande idéer? Men det är bara att tacka och ta emot.
För egen del är bloggen mest nöjd med att se en lycklig Michelle Wie hålla hårt i bucklan. Med tanke på hur mycket skit hon fått stå ut med alla år, inte minst från amerikansk golfmedia, vore det inte mer än rättvist om hon spelade hem majorn nästa år också, om det ska bli någon balans i räkenskaperna.
