Året efter. I Henrik Stensons tideräkning finns det några sådana.
Vissa av dem har i ärlighetens namn varit typ sådär.
Året efter den första Europatour-segern (Benson & Hedges International Open 2001) kantades i korthet av en krävande svingomläggning och en miljard missade kvalgränser.
Året efter triumfen i The Players Championship följdes av ett trevande 2010 där han med ett nödrop lyckades hänga kvar bland de 50 bästa i världen efter finalen i Dubai.
Men som ni redan vet.
Året efter den historiska transatlantiska dubbeln behöver inte sammanfattas i ett lika mörkt tonläge. Och det är oavsett om söndagens kirurgiskt dräpande järnfemman på 17:e hade levererat eller inte.
Ska vi dra lite spridda siffror först? Okej. 2014 har hittills inneburit en 48 veckor lång obruten svit bland världsrankingens sex högsta placeringar. I likhet med förra året finns det också två starka majors (PGA Championship och US Open) att blicka tillbaka mot tillsammans med en hyfsad drös framskjutna noteringar i olika tävlingar på båda sidor av Atlanten.
Stenson är fortfarande en av PGA Tourens tio bästa gubbar när det gäller att träffa greener. Väl uppe på det finklippta är det däremot kallare sett över året – där 135:e platsen i kategorin som ger en bild över hur hans puttning står sig mot de övriga i tävlingarnas fäkt knappast är något att hjula loss över.
Men statistiken som smattrar in i databaserna i samband med tävlingarna räcker inte hela vägen fram när karriärens 15:e år som proffs ska sammanfattas.
Istället är det avslutningsronden i årets ET-final som ger den träffsäkraste summeringen över vad som har hänt sedan sist – under de där tolv månaderna som passerat efter fjolårets monumentala urladdning på Earth Course.
Söndagens 18 hål var inte en lika spektakulär och polerad uppvisning. Istället kastades vi rakt ut på verkstadsgolvet för en osminkad inblick i en grovarbetande världsspelares vardag.
Ja, Henrik Stensons vardag alltså.
Den innebär ibland att kämpa med eller mot en sving där armarna tar över samtidigt som rörelsen blir lite lång och osynkroniserad. Det långa spelet backade visserligen för det mesta upp vår vän under veckan som passerade. Men det fanns också tillfällen där det i värsta fall kunde skickat honom bort ur tätstriden med enkel biljett nedtryckt i bakfickan.
Och precis där träder de goda nyheterna in i bilden.
För, till skillnad från vissa tidigare tillfällen, behöver inte 2014 års Stenson enbart förlita sig på att krama de allra sista procenten ur sitt långa spel för att kunna ge sig själv möjligheter i de stora sammanhangen.
När några greener missades och en tveksam järntrea skickades mot högst okänt postnummerområde under sista nio tog den annars gudabenådade ballstrikern ett kliv tillbaka för att lämna plats åt… vadå?
Något man kan kalla envishet, tjurskallighet eller ren mental styrka.
Det bets ihop, kavlades upp ärmar och jobbades i krävande parputtar samt grävde fram det som behövdes från wedgarna runt greenerna.
Det är egentligen en egenskap som har präglat hela Stensons karriär – från när han stod på rangen som junior och med målmedveten frenesi vevade ut boll efter boll (…för att vid något tillfälle skälla ut sin far som råkade vara fräck nog att ge Henrik uppmuntrade beröm för slag han själv inte tyckte höll måttet) till att han nu i över ett stundtals turbulent decennium hållit fast vid Pete Cowen som svingcoach, oavsett om det stått 230 eller två i världsrankingens kolumn.
Men vi har nog aldrig sett det driva honom framåt lika tydligt i de riktigt stora sammanhangen.
Detta gläntar på dörren till något som lägger grunden för fler chanser, fler lägen och inte minst fler avgörande slag under sena söndagar. Så, det viktiga året efter den transatlantiska dubbeln kan egentligen beskrivas med exakt samma ord som söndagens rond.
En övertygande arbetsseger.
Och den lämnar nog både oss och Stenson med en skön mersmak inför 2015.
