Vaknar av ett ryck och känner en typ av värme i hela kroppen.
Men det är inte en skön känsla utan en stark oro.
Tänker på alla vår 22 svenskar som ska ställa upp för fajt som känns som den är på liv eller död. Samtidigt så är det en fascinerande tävling: adrenalinet ligger som en fägring över hela banan och alla är på alerten, lättirriterade. Alla vill lyckas men det kommer falla bort en efter en, sakta men säkert. Precis som sången – 22 svenska spelare satt på en gren den ena ramla ner och det var bara 21 spelare kvar.
Undrar hur många som kommer att sitta kvar på grenen i slutet av veckan? Det mentala är som ett maraton som pågår under sex dagar.
Förberedelserna är mycket olika, en del har kämpat så hårt för att inte komma hit och andra har kämpar så hårt för att komma hit. Och känslan för kvalet är också olika, en del har allt att vinna inte så mycket att förlora, en del har detta som ett sista försök. För de spelare som redan har varit på ”Arenan” dvs Europatouren är nog rädslan att förlora starkare än lusten att vinna. Fallet blir så stort från Europatour till Challengetour, känslan blir att man har misslyckats, misslyckats mot spelare, släkt och vänner.
Men. Klarar man att knyta näven och kämpa sig tillbaka till finrummet tror jag att man kommer tillbaka starkare än någonsin.
Exempel på det ser vi ju i Stenson. Hans resa bör ju vara till inspiration för oss alla golfare. Eller för oss alla i livet. Skam den som ger sig. Så nu håller jag tummarna för er alla och hur det än går så hoppas jag att ert nästa år blir fantastiskt, vilken tour det än blir!
