När jag träffade Jonas Blixt inför hans första Masters i måndags sa han att han hade för avsikt att spela aggressivt. Jag måste erkänna att jag där och då skrev av honom från en topplacering i den här tävlingen.
Att vara debutant i Masters brukar vara svårt nog och om man dessutom inbillar sig att man ska kunna spela tufft på den här nyckfulla banan så trodde jag att uppgiften skulle bli övermäktig.
Men alla lär vi oss något – och det var roligt att bli överbevisad.
Hans delade andraplats är kanske den mest överraskande av alla de svenska majorinsatser vi har sett på herrsidan, fullt i paritet med när Niclas Fasth kom tvåa på Lytham & St Annes 2001.
Man kan alltid spekulera i vad som hade hänt om han hade träffat lite fler fairways och oftare fått putta för birdies istället för par. Men å andra sidan är det alltid så många om och men i de här sammanhangen och det enda som egentligen räknas är resultatlistans brutala logik.
Och där står det att vi inte nådde ända fram den här gången heller. Men det var ett sant nöje att följa promenaden mot andraplatsen och tycker att Jonas Blixt ska vara stolt över sig själv.
