Bloggen investerade söndagsmorgonen till ett av årets sista tidiga race på hemmabanan.
Med på den arla färden var svingsökande kamrat.
Just den här morgonen snurrade tränarens olika förmaningar lite intensivare är normalt i kompisens huvud och bollarna flög lite kors och och väldigt mycket tvärs på grund av diverse okoordinerade rörelser med höfter, armar och handleder.
När den 15:e-ish bollrackaren plaskade i vattenhindret på det 17:e hålet började det hela bli lite plågsamt för paniken var i det närmaste total och det var uppenbart att sugen hade förlorats för länge sedan. Den enda trösten var väl just att vi befann oss på det 17:e hålet och bara hade upploppsrakan kvar samt att det knappast kunde bli värre.
Men värre var vad det blev.
För när 18:e tee äntrades kom en smärre pluton promenerandes längs med hålet och med samma mål i sikte. När den 40 personer stora skaran anlänt så förklarades det att det var en nybörjarkurs på banvandring och nu var de väldigt intresserade av att följa våra utslag på hålet, om det var ok?
Jag skulle precis fabricera nödlögnen att ”det hade gått bra om vi inte hade spelat från röd tee”, när kamraten greppade sin spoon och peggade upp. Med tanke på vad jag tidigare hade sett och upplevt så hade varken en luftmiss, hopptopp, snärjhook eller socket förefallit som orimliga händelseutvecklingar och jag ville knappt se på.
Men jag tror aldrig att någon har gått av 18:e tee så uppenbart belåten och stärkt av en klackad fade i sidovattenhindret, 170 meter bort.
Efter den prövningen tror jag att han klarar det mesta hädanefter.
