De sista texterna har skrivits och jag måste medge att det blev en märkligt avslutning.
Många här inne hade redan börjat hamra på sina hyllningar till Adam Scotts härligt strategiska golf och trodde att han skulle kunna behålla sin cruise control under resten av varvet.
Vi kan prata om hans fyra bogeys och hur de gick till, men slaget som fick pendeln att svänga var i mina ögon den missade putten på 16:e. Där och då kom det för första gången i tävlingen tvivel på den långa putter som funkat så bra och det sakke säkert också ytterligare lite tryck på det långa spelet.
Men lägst score efter 72 hål vinner, så visst var Els en värdig – och rolig – mästare.
Stort också att han hyllade Nelson Mandela som en nyckelperson i hans karriär, med tanke på vad han gjorde för det land Els växte upp och utvecklades i.
För svensk del?
Tja, vi får väl vara halvnöjda. Alla har kapacitet att göra bättre resultat, men det är svårt att säga att killarna underpresterade.
Den eviga jakten på den försvunna majorn förflyttas nu över Atlanten och till Kiawah Island. PGA Championship om tre veckor.
Nu klappar vi ihop från den här delen av världen.
