Det är en intressant och spektakulär bana. Böljande fairwayytor omgivna av vatten och tät vegatation leder in mot Pete Dyes diaboliskt upphöjda och små greenområden. Från tee leker designen med vår visuella uppfattningsförmåga och får oss att gå i fällor som kan lämna spelaren med ett djävulskt jobbigt andraslag eller bara en bortslagen boll. Vissa avsnitt på The Ocean Course är påtagligt nära havet även om vissa av dynområdena ibland döljer de brusande vågorna. John Daly och Phil Mickelson var några av spelarna som kastade lovord i Pete Dyes riktning.
Men frågan är om det någonsin spelas en major här igen. Logistiskt sett är Kiawah Island en svårjobbad historia. Åtminstone när alla som arbetar med en tävling och 30 000 åskådare delar samma väg in och ut till ön. Mest synd är det givetvis om de betalande besökare som fått vänta upp till flera timmar på att överhuvudtaget komma ut från parkeringen. Så tjocka har bilköerna varit.
30 000 åskådare per dag är inte heller en enorm publik i dessa sammanhang. Fast mer går det inte in. Passagerna runt vissa hål är trånga eftersom en stor del av markytan upptas av de dynområden som formats runt banan.
Rent spelmässigt är den dock ingen dum majorarena. Även när den mest omedelbara euforin kring Rorys seger lagt sig kommer vi nog att tänka tillbaka på 2012 års PGA Championship som en av de mer minnesvärda upplagorna i tävlingens historia.
Med dessa ord är det dags att checka ut från årets sista herrmajor. Ett stort tack till alla som läst, twittrat, kommenterat och mailat. Det är alltid lika förbaskat kul att få surra loss om världens bästa spel med folk som är lika torsk på det här med golf.
