Jag får ofta frågan från ”vanliga” golfare varför proffsen tränar så mycket. De är ju redan bra, behöver de verkligen träna? Vi har ju också hört att Laura Davies, med tolv spelade Solheim Cup och dignande meritlista, ”aldrig tränar”, hon säger det dessutom själv. Det är möjligt, men då behöver vi reda ut begreppet träning. Vi kan se det som att bygga ett hus: först lägger vi grunden, stabilt så huset står stadigt, sedan uppför vi väggar och tak för att till slut inreda och efter några år kanske måla om fasaden bara för att vi har tröttnat på färgen. Det är kanske där Laura befinner sig idag, de estetiska detaljerna. Byggt ett solitt hus har hon gjort under sina fyrtioåtta levnadsår.
Grunden är alla de tusentals timmar som proffsen lagt ned i unga år genom att nöta på drivingrangen, i en inomhushall eller varhelst de hade möjlighet att träna.
Tanken vandrar till Björn Borg som stod och slog bollar mot garageväggen hemma i Södertälje, eller Peter ”Foppa” Forsberg som hade egen nyckel till ishallen för att kunna träna lite mer än alla andra. Jag vet inte om det är sant men jag väljer att tro det. Någonstans, i olika miljöer, har våra bästa idrottare genom tusen- och åter tusentals timmars träning lagt grunden till sina stabila husbyggen. Senare uppfördes väggar och tak och i slutet av karriären, små justeringar. Grovjobbet är gjort och huset står stabilt på backen.
Jag växte upp på samma gata som Lotta Neumann, vår första majorvinnare (US Open 1988). Jag försökte hänga på Lottas träningstakt men var inte i närheten. Jag minns den ständiga kampen att hitta en bra lokal att träna i under vintern. Jag ska inte säga att det var spriten som bidrog till att Lotta så småningom gick och vann en major, men som exempel på kreativiteten och viljan hos spelare och ledare som brinner för golfen, kan jag berätta en lustig anekdot om hur den indirekt bidrog. Ordföranden i juniorkommittén, Rolf, var till yrket föreståndare för Systembolaget i Finspång, och i brist på vinterträningsalternativ ställde Rolf upp för de unga talangerna. Efter stängningsdags spändes ett ynkligt nät i nylon upp mellan backarna längst bak i lagret och vi juniorer fick väldigt konkret träning i konsten att slå rakt. Att kunna starta bollen på tänkt spellinje är nämligen ganska viktigt i den här sporten, det vet ni väl redan, och om ni föreställer er att spellinjen kantades av spansk Rioja, dyr single malt whisky (och naturligtvis julglöggen i december) förstår ni hur fokus ökade dramatiskt. Det var inte brett och vi ungar begrep att dessa ”outpinnar” skulle vi vara rädda om, annars rök veckopengen.
Det var lite krampaktigt i början då vi under Rolfs modiga, om än något nervösa, översyn övade järnslag, men ju säkrare vi blev, desto mer fladdrade det i nätet. Detta varvades med putträning på grön filtmatta. Vi tränade och vi hade kul där i systemets källarlokal, och jag hoppas och tror att Lotta ibland skänkt en tacksamhetens tanke till Rolf när hon spelat på touren och lyfte bucklan i US Open. Allt har sin början, även en majorvinst.
Var det kanske där som grunden till Lottas framgångar lades? De flesta av våra svenska stjärnor har säkert liknande historier om hur viljan att träna för att bli bäst födde kreativa lösningar för träning året runt. Vi fick lära oss att ta tillvara på varje slag och vårda det som gällde det …, ja, i det här fallet handlade det faktiskt om finspångarnas julsprit.
Om du själv reflekterar runt din golf och känner att du kanske inte riktigt lagt grunden i ditt eget hus ordentligt, så är det långt ifrån för sent. Största hindret för många är kanske är att vi själva tror att det inte går att blir bättre och därmed inte bryr oss om att träna. ”Fel, fel, fel!” som Brasse Brännström sa i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.
Det är aldrig för sent, det tar bara lite längre tid. I golf kan du spela till du faller ihop på banan – och hur många sporter kan erbjuda det?
