Det pratades ofta om Sune Lindes greener. Egentligen är inte det så konstigt. Allt ifrån greenområdets följsamma vinkling till de på ytan lätt avgränsade lutningarna sammanföll via hans penna till snillrikt luriga delkompositioner i hålens helhetsuppbyggnad.
Linde bad nästan om ursäkt för detta, när jag träffade honom under en sen vårdag 2007.
– Jag har lagt mycket fokus på just puttningen när jag designat banor. Det kanske är lite egoistiskt, men jag var själv bra på att chippa och putta, berättade Linde.
Vi satt då och blickade ut över Kallfors avslutningshål. En vy som tydligt skildrade den andra, och ibland aningen förbisedda, grundtonen på hans arkitektoniska palett. För Sune var även en mästare på det vi gärna kallar för risk- och belöningsdesign. Något som illustreras tydligt i den frestande möjligheten att bita av längd över dammen på Kallfors 18:e hål. En djärv linje som snuddar den absoluta gränsen får vår förmåga kan där belönas rikligt, samtidigt som vi exponerar oss för en betydande risk i ögonblicket då den minsta promille av tveksamhet smyger sig in i medvetandet.
Samma paralleller hade i någon grad varit lika befogade om jag och Sune exempelvis stått och pratat vid Frösökers 18:e, Säters 5:e eller det tionde på Aspeboda. Oavsett om verktygen var dammar, träd eller bunkrar hittades linjer som kommer att fortsätta reta sinnena hos generation efter generation av golfare.
Men hans livsgärning inom detta underbara spel sträcker sig ändå främst långt bortom torra teorier om greendesign och strategiska värden. Hans arv kommer enbart idag och lång tid framöver att beröra tiotusentals svenska spelare på något sätt.
För Sune Linde gjorde helt enkelt Golfsverige mer spännande, vackrare och roligare. Både på längden, bredden och höjden genom de 50-tal banor, som skapades under hans nästan fem verksamma decennier som banarkitekt.
Mer än så behövs egentligen inte sägas.
