2005 skrev jag att det inte längre var en fråga OM Tiger Woods skulle passera Jack Nicklaus rekord på 18 majorsegrar, utan NÄR.
Det visar hur lite man – eller åtminstone jag – vet om det här märkliga spelet.
För de senaste åren har ju ”The entitled” haft sin beskärda del av bekymmer, vissa mer självförvållade än andra. Men frågan är om han någonsin har varit mer utmanad än vad han är just nu. För det var rent plågsamt att se den forne mästaren i säsongsdebuten i Phoenix i går kväll.
Några av mina kamrater reagerade på hans vilda drives, men det kan jag inte påstå är något att fästa större vikt vid för det är problem han har löst tidigare. Spelet runt greenerna, däremot. ”It takes one to know one” och för en gammal chipyipsare som Bloggen råder det inte längre några tvivel om att det är precis vad Woods har drabbats av – även om jag inte kan se speciellt många likheter mellan oss båda i övrigt.
Redan i samband med hans egen tävling i december började det ju spekuleras i ämnet och efter torsdagens uppvisning råder det inte längre några tvivel tycker jag. Det duffades, toppades och puttern plockades fram i lägen han tidigare inte ens skulle ha varit närheten att överväga saken.
Den brännande frågan är förstås – kommer han att kunna lösa det här?
Tja, min prognos är hyfsat enkel. Han är givetvis både tillräckligt skicklig och tekniskt skolad för att kunna hitta ett sätt för att jobba sig runt problemen med hjälp av andra typer av slag än han normalt skulle slå. Men den där ängsligheten kommer att sitta i länge och jag tror att risken är uppenbar att han inte mer får tillbaka den magiska touch han har haft tidigare. För har man drabbats av yips krävs det så oerhört mycket för att bygga upp självförtroendet, medan det räcker med en topp eller praktduff för att rasera det.
Men om Tiger skulle behöva ett råd eller två när det gäller att använda puttern i de mest otänkbara av lägen så får han gärna ringa.
