För en tid sedan gick en av världens genom tiderna bästa golfspelare, enligt honom själv alltså, bort. Jag tänker på Kim Jong Il. De som inte är så insatta tänker nog mer på honom som högsta ledaren för demokratiska folkrepubliken Korea men jag tänker alltså på golfspelaren Kim.
Under sitt livs första golfrunda gick han, enligt myten och CNN, 38 under par på en runda som innehöll inte mindre än 11 hole in ones. Det är ju rätt bra för en nybörjare, vad månde ha blivit om han fått satsa på en karriär som golfproffs istället för diktator Nordkorea.
Heter man Kim har man för övrigt ganska stor chans att lyckas som golfproffs, i alla fall om man är tjej och kommer från Sydkorea.
På damernas LPGA-tour (USA) finns det inte mindre än sju spelare med namnet Kim och de har kanske inte gått 38 under par på en runda, men spela golf kan de. Återkommer till det.
Om det nu skulle råka vara en myt att avlidne Kim Jong Il spelade så bra som han gjorde så är det inte så unikt. I golfsporten skapas det en hel del myter, lite som fisken som blir större och större i takt med att fångsten ska beskrivas för vänner och bekanta. Eller den där putten man sänkte som från början och i verkligheten kanske bara var tio meter men som fjärde gången den skulle beskrivas hade blivit hela 18 meter lång. Historien blir liksom lite bättre och mer spännande om man skruvar till den en aning.
Låt oss då återgå till golfundret från Sydkorea, som det kallas. 79 stycken rankade topp 200 i världen, slutade räkna där, Sverige har sju och det är bra. Vi är ett litet land och kan inte jämföra oss med en nation som har flera miljoner golfspelare. Det är ingen myt utan ren och skär fakta.
Vad är det som skapar sådana framgångar i en specifik sport? Bland annat förebilder säger sydkoreanskorna själva. Knappast Kim Jong Il dock, snarare Se Ri Pak, pionjären i sydkoreanska golfundret.
Även här finns det myter om hur många timmar de tränar och vilka träningsmetoder de använder. Allt är inte sant, men det som är sant är att de drivs av en stark vilja att bli bäst. Prestera på topp, träningskultur, disciplin och oerhörd vilja att bli bäst. Ovanpå det ett stöttande nätverk runt spelarna som ger allt och lite till.
När vi ser på framgångar så är det lätt att tänka kollektivt, vi vill gärna veta vad till exempel Sydkorea gör för att lyckas. Vi får dock inte glömma individens avgörande insats. Idrottare i världstoppen, oavsett idrott, kön eller geografiskt ursprung tränar oerhört mycket. De har många gånger en disciplin och en tydlig plan för hur de ska bli bättre. De har personer runt sig som på olika sätt bidrar till framgången, men det handlar till sist om den egna insatsen, viljan och drivkraften.
Det ligger i dina händer att göra jobbet som krävs för att bli bättre, oavsett sammanhang och nivå. Är det inte underbart?
