Här tror man liksom att allting tycks över och förbi och klubborna finns redan djupt undangömda i det höststädade (Sic!) förrådet.
Men så uppstår den där möjligheten.
En liten lucka i schemat mellan barnkalas, danslektioner och helghandling; den där lilla möjligheten att stänga säsongen genom att klämma in nio snabba hål på hemmabanan. Juristen är också på och så bär det iväg.
Ute på klubben har förmiddagsanstormningen bedarrat, det är lugnt och fint i starttidsschemat och redan ute på första hålet är båda mentalt ett upp med tanke p�� att fairway och greener är betydligt vassare än förväntat.
En treboll framför manövreras snabbt runt via en extra liten trehålsloop och när vi till sist når nian har vi spelat tolv på 1.35. Klart snabbare än väntat en helgdag vilket öppnar möjligheter för…
…att köra nio snabba till.
Så den lilla niohålaren i befarade lerterräng med inslag av maskhål och lövhögar har plötsligt förvandlatats till en 21-hålsrond på tre timmar i närmast perfekta förutsättningar. Vi slog några bra slag, matcherna delades och äntligen hittade jag den teknik jag ska använda för att slå wedgar i framtiden.
Problemet är bara ett.
Jag räknar med att det – i stort sett – är över nu.
Och det finns förstås inte en sportsmössa att jag kommer i håg hur man gjorde när det drar igång igen så småningom. Men det var en jäkligt trevlig dag.
